I del 1 av denna bloggserie har jag talat om vad som är socialtjänstens ansvar när det gäller att värna om att barn inte far illa. Den handlade också om vikten av att tjänstemännen inom socialtjänsten har kunskap om de lagar och föreskrifter som gäller i verksamheten. Denna del handlar om hur socialtjänsten klarar sitt uppdrag.
Regeringen tillsatte 2016 en nationell samordnare, Cecilia Grefve, och i tre år arbetade hon som nationell samordnare för den sociala barn- och ungdomsvården. I december 2017 kom slutrapporten, Barnets och ungdomens reform – förslag för en hållbar framtid. Under de tre åren som hon var verksam som nationell samordnade kom Cecilia Grefve med flera förbättringsförslag som ledde till att olika projekt startades i kommunerna. Dock verkar det som att, sedan slutrapporten lagts på Regeringens bord, det inte hänt så mycket på området.
Den nationella samordnaren besökte under sina tre år 50 svenska kommuner från norr till söder och i alla länen. Det gjordes bl a mätningar av arbetstiden för socialsekreterarna. Mätningarna visade att bara 13 % av socialsekreterarnas arbetstid var direkt arbetstid med barn och vuxna. Tiden som enbart ägnades åt barn hamnade på 2 %. 85 % av arbetstiden utgjordes av övrig tid där administrativa uppgifter stod för 11 %, utredningsarbete 35 %, och utvecklingsarbete bara 2 %.
Det som ska vara det grundläggande för att socialtjänsten ska kunna uppfylla sitt ansvar är att tjänstemännen har tillräcklig kompetens för att kunna utföra sitt uppdrag. Socialtjänstens uppdrag på individnivå handlar dels om att ge råd och stöd i öppna former, dels om att ansvara för handläggningen inom ramen för myndighetsutövningen, bl a att ta ställning till anmälningar om oro för att barn far illa, utreda barns behov samt besluta, genomföra och följa upp insatser.
Enligt socialtjänsten själv innebär stressen inom socialtjänsten att arbetet med barnen och deras föräldrar påverkas negativt. Inom socialtjänsterna lyfte man till den nationella samordnaren själv ofta synpunkten att socialtjänsten har för många nivåer och stuprör som gör att organisationen och beslutsvägarna uppfattas som krångliga. Detta i kombination med att öppettiderna är begränsade till kontorstid och att tekniska lösningar såsom SMS, chatt och Skype inte används i tillräcklig utsträckning gör att socialtjänsten framstår som svårtillgänglig.
En egen erfarenhet är att socialtjänsten (tillsammans med Försäkringskassan) torde snart vara den enda myndighet som inte använder sig av e-post i någon större utsträckning och särskilt inte när det gäller att kommunicera dokument. Trots att såväl domstolar som polis och åklagare i dag använder e-post, fortsätter socialtjänsten att ihärdigt använda fax eller att man själv får åka till socialtjänstens lokaler och hämta ut de handlingar som man har rätt till. En förenklad kommunikation skulle säkerligen göra det enklare för den enskilde att kommunicera med och förstå socialtjänsten.
Uppfyller socialtjänsten i dag sitt ansvar för barn och ungdomar? Är socialtjänstens åtgärder vad gäller barn, alltid till barnets bästa? Svaret på dessa frågor måste tyvärr bli: – Nej.
Som tidigare nämnts finns det ett krav på socionomexamen eller annan relevant examen för handläggning i myndighetsutövningen. Räcker det med en socionomexamen för att säkerställa en rättssäker myndighetsutövning inom socialtjänstens område barn- och ungdomar? Svaret på denna fråga måste tyvärr bli: – Nej.
Ett av problemen inom socialtjänsten är att det är svårt att rekrytera, såväl erfarna som oerfarna, socialsekreterare till myndighetsutövningen. Socialtjänsten själv säger att man behöver bli bättre på att använda kompetensen på rätt sätt och att avlasta handläggarna/socialsekreterarna från t ex administrativa uppgifter. Det är viktigt att socialtjänsten gör arbetet med myndighetsutövningen mer attraktivt
De som gör utredningar, s k 11:1-utredningar, när det kommer in orosanmälningar om att barn far illa är ofta oerfarna, nyutexaminerade socialsekreterare och många av dem har inte några egna barn. De kommer ofta från sin högskoleutbildning på 210 högskolepoäng, inte sällan direkt efter gymnasiet och utan någon yrkes- och livserfarenhet. Detta är min egen erfarenhet av möten med många av de socialsekreterare som arbetar med barn- och ungdomsutredningar. Socialsekreterarnas oerfarenhet innebär att tilliten till dem inte blir stor och att de ofta för resonemang som är väldigt teoretiska men inte verklighetsanknutna. Därför har den enskilde svårt att förstå socialsekreterarna och deras bedömningar.
På förslag av den nationella samordnaren startades flera projekt i olika kommuner, bl a i form av introduktions- och kompetensprogram. En poäng med dessa program är att de görs på länsnivå så att inte varje kommun behöver göra jobbet själv och att programmen inte bara omfattar introduktion utan även riktar sig till mer erfarna medarbetare och chefer. Detta är verkligen välkommet. Utan tvekan måste socialsekreterarna och även cheferna öka sin kompetens vad gäller arbete med barn och ungdomar och deras föräldrar. Dock är det viktigt att dessa kompetensprogram inte bara ger teoretisk, utan även praktisk, kompetens. Det behövs inte mer teori inom socialtjänsten, det behövs praktisk erfarenhet.
Gör socialtjänsten rätt saker vid rätt tidpunkt? Det finns studier som pekar på att bara cirka en tredjedel av alla anmälningar leder till utredning, och av utredningarna leder bara cirka en fjärdedel till insatser. Socialtjänsten borde på ett bättre sätt kunna ägna sin tid åt att tidigt fånga upp och ge stöd innan problemen eskalerat och växt sig alltför stora. Dagens lagstiftning innebär emellertid att det inte går att ge individuella insatser utan utredning. Dessutom bygger socialtjänsten på frivillighet. Man kan alltså inte tvinga motvilliga föräldrar (eller äldre barn) till åtgärder som de inte anser sig behöva.
Ofta upplever man att socialtjänsten inte är tillräckligt objektiva i sina bedömningar;
– att man på ett tidigt stadium skaffar sig en förutfattad mening,
– att man tror mer på en part än en annan,
– att man ibland går in med alltför ingripande insatser, medan man i andra fall inte gör tillräckligt.
Eftersom socialsekreterare ofta är kvinnor upplever ofta män/pappor att de blir missförstådda, misstänkliggjorda och inte trodda på, medan det för de flesta kvinnor/mammor är motsatta förhållandet. Om en kvinna säger sig ha blivit utsatt för våld så blir det en sanning som mannen inte kan bli rentvådd ifrån, även om rättsväsendet (polis och åklagare) har lagt ner fallet.
Man ska naturligtvis inte ta lätt på mäns våld mot kvinnor (eller det motsatta som faktisk existerar om inte så ofta), men man får inte heller från en myndighets sida utmåla någon som förövare bara på uppgifter från en annan part. Inte minst när det pågår en vårdnadstvist mellan föräldrarna är det viktigt att socialtjänsten förhåller sig neutral och objektiv. Så är inte alltid fallet. Ofta upprepas påståenden om våld gång på gång i utredningar och journalanteckningar och det som kanske från början var en lögn, betraktas till slut som en sanning. Då är risken stor att socialsekreteraren, särskilt en oerfaren, hamnar snett i sin bedömning av trovärdigheten hos respektive part. Även om det inte föreligger någon tvist eller motstridiga intressen mellan föräldrarna händer det inte sällan att socialtjänsten gör bedömningar som inte alltid kan anses vara till barnets bästa.
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info@limhamnsjuristen.se
Ewa Wressmark, advokat