En festlig skrift till Centrum för rättvisas rapport och ett särskilt slag för några av våra mest utsatta individer, i samhället.
Centrum för rättvisa har gett ut en rapport under namnet ”Chanslös mot myndigheterna? – Fem reformer för en rättvisare förvaltningsprocess” (min kursivering). Nämnda reformer framgår redan sammanfattningsvis på Centrum för rättvisas hemsida och jag uppmanar läsaren att ta del av dessa[1]. Centrum för rättvisa uppger som orsak till sina förslag att den enskilde förlorar nio utav tio fall när den enskilde överklagar ett myndighetsbeslut till domstol, utan någon form av juridiskt biträde. Anledningen till nämnda förluster är delvis brister i vårt rättssystem fastställer rapporten. Att vårt rättssystem har vissa brister stämmer väl överens med vad jag upplevde under den tid jag arbetade som chefsjurist för ett av Sveriges större assistansbolag (ett mycket etiskt sådant vill jag genast påpeka). Jag vill dessutom gå ett steg längre och påstå att inom LSS[2]– frågor, där den enskilde är helt beroende av juridiskt biträde, kommer ett felaktigt myndighetsbeslut inte ens att överklagas om det inte finns en företrädare för den enskilde som kan vara behjälplig.
Centrum för rättvisas rapport gäller generellt, för alla enskilda i Sverige. Men utan att för den sakens skull utesluta någon grupp av enskilda vill jag emellertid slå ett särskilt slag för en synnerligen utsatt grupp som, jämte barn och andra individer som är utelämnade till andra för att få sina behov tillgodosedda, enligt min mening borde ha några av de största rättigheterna till att erhålla rättshjälp eller att förordnas ett juridiskt biträde, som senast, i samband med överklaganden av myndighetsbeslut till domstol. Det gäller individer som omfattas av LSS. Det vill säga individer med svåra fysiska, intellektuella och/eller neuropsykiatriska diagnoser. Individer varav många i dag, de facto, är fullständigt beroende av att deras anhöriga driver deras ärenden i de fall de inte har fått sina lagstadgade rättigheter tillgodosedda. Anhöriga som i många fall redan har begränsad ekonomi och energi till övers för att driva en rättsprocess mot ett myndighetsbeslut på grund av den extraordinära vård deras (vuxna) barn eller makar kräver.
Vissa kategorier av särskilt utsatta enskilda har en lagstadgad rätt till ett offentligt finansierat juridiskt biträde eller ombud- men inte personer som omfattas av LSS
I flera fall har den enskilde i förvaltningsrättsliga frågor möjlighet att få statsfinansierat juridiskt stöd i form av ett offentligt biträde i sitt ärende mot en förvaltningsmyndighet. Det gäller till exempel migrationsmål, mål rörande tvångsvård enligt LVM[3], LPT[4] LRV[5], LVU[6] eller god mans- eller förvaltarfrågor. Dessa individer är givetvis ytterst skyddsvärda. Men individer med omfattande funktionsvariationer är det också. Anledningen till att enskilda, med funktionsvariationer som omfattas av LSS, inte får möjlighet att få ett offentligt biträde förordnat för sig är en kombination av olika grunder. I de flesta av de ovannämnda fallen är den enskilde föremål för tvångsvård vilket innebär att det offentliga har gjort ett ingrepp i den enskildes grundläggande fri-och rättigheter till skillnad från vad som gäller i LSS-frågor där den enskilda ansöker om en förmån[7].
Rättshjälp
Det är ett vanligt missförstånd att rättshjälpslagen utesluter att den enskilde kan tillerkännas rättshjälp vid en domstolsprövning mot en förvaltningsmyndighet. Denna i viss mån felaktiga uppfattning gör att kanske inte alla, som möjligtvis kunde erhålla rättshjälp, söker rättshjälp i dessa ärenden. Det ska dock sägas att den rådande uppfattningen, i praktiken, inte är helt fel. För rättshjälp medges sällan den enskilde eftersom prövningsmyndigheten inte anser det vara nödvändigt. Man menar att myndigheternas utredningsansvar utgör en garanti för att den enskildes ärende blir tillräckligt utrett. På domstol.se kan man till och med läsa följande: ”Både förvaltningsmyndigheter och förvaltningsdomstolar är skyldiga att utreda varje ärende noggrant enligt de regler och bestämmelser som finns. Du behöver därför oftast inte stöd av ett rättshjälpsbiträde.” [8](min Kursivering). Anledningen till att det inte medges rättshjälp enligt rättshjälpslagen, i nämnda förvaltningsärenden, är alltså till stora delar att myndigheterna har ett utredningsansvar.
Det låter meningsfullt och logiskt att den enskilde principiellt inte tillerkänns rättshjälp då man anses kunna lita på myndighetens utredningsansvar. Men hur tolkas utredningsansvaret då?
Officialprincipen – en Potemkinkuliss
Svenska myndigheter och domstolars utredningsansvar kallas med ett annat ord för officialprincipen[9]. Jag vågar påstå att officialprincipen, i varje fall inom frågor rörande LSS, i många fall är att likställa med en s.k. Potemkinkuliss, det vill säga en bedräglig skönmålning som döljer en bedrövlig verklighet. Det är min undantagslösa erfarenhet att det är de anhöriga som måste initiera ansökningar för den enskilde samt därefter identifiera och inhämta all nödvändig information för att den enskilde ska ha möjlighet att erhålla tillräckligt stöd. Jag har flera gånger, då jag har bistått klienter i samband med att de har vänt sig till mig för stöd med överklaganden, yrkat att saken skulle återförvisas till den utredande förvaltningsmyndigheten för en fullständig utredning bland annat med anledning av att förvaltningsmyndighetens utredningsansvar har åsidosatts. Domstolarna tar, i mina ögon, inte hänsyn till detta. I sådana fall framstår plötsligt myndigheternas utredningsansvar som en löst hållen riktlinje. Och kanske ska det vara så[10]. Men det är i mina ögon helt orimligt.
Det ska i och för sig sägas att domstolarna också lyder under ett lagstadgat utredningsansvar. Därtill kommer att både förvaltningsmyndigheterna och domstolarna måste iaktta den så kallade objektivitetsprincipen vilket innebär att myndigheter lyder under ett grundlagsstadgat krav på att de måste vara objektiva och opartiska.
Men till skillnad från förvaltningsmyndigheterna som endast har en sökande att utreda så har domstolarna två motparter framför sig att döma över när de får in ett överklagande från den enskilde. Domstolarna får därför svårare att iaktta sitt utredningsansvar, än vad förvaltningsmyndigheten har, eftersom resultatet av en utredande åtgärd lättare kan leda till att objektivitetsprincipen åsidosätts. Med anledning av att domstolarna är återhållsamma när det kommer till sitt eget utredningsansvar och ändå inte återförvisar ärenden till förvaltningsmyndigheterna med hänvisning till förvaltningsmyndighetens utredningsansvar så kan man konstatera att domstolarnas inställning är att officialprincipen stannar vid att vara en princip som tolkas synnerligen restriktivt. Detta rimmar, tycker jag, dåligt med ovan nämnda hänvisning till utredningsansvaret när det kommer till den enskildes ansökan om rättshjälp i dessa ärenden.
Sammanfattning
Redan nu finns det en principiell möjlighet för den enskilde att tillerkännas rättshjälp vid överklaganden mot förvaltningsmyndigheter, i LSS frågor. Det som krävs är förändring av domstolspraxis. Antingen behöver rättshjälpsmyndigheten tolka begreppet ”nödvändig”, i rättshjälpslagen dels i ljuset av den enskildes förmåga att överklaga, dels i ljuset av att det inte finns vattentäta skott mellan officialprincipen och rättshjälpslagen. Det står även öppet för domstolarna att själva tolka förvaltningsmyndigheternas utredningsansvar extensivt och återförvisa ärenden till förvaltningsmyndigheterna när ansvaret inte har tillgodosetts i tillräcklig omfattning. Ett sådant förhållningssätt torde inte komma i konflikt med domstolarnas krav på objektivitet och opartiskhet.
Om inte rättspraxis ändras så finns det ett behov av förtydligande i lag. Detta kan ske genom att det uttryckligen lagstadgas dels att rättshjälp ska förordnas den enskilde vid överklaganden i LSS-frågor, dels att förvaltningsmyndigheterna får ett direktiv att förhålla sig till. Detta skulle sannolikt också medföra domstolarna blev mindre försiktiga med att återförvisa ärenden till förvaltningsmyndigheten.
DISCLAIMER
Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå.
Om Du har specifika frågor rörande denna skrivelse, eller önskar biträde i ett enskilt ärende, är Du även välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen AB.
Karina Stiernblad
bitr. jurist
