Den lilla människan mot den stora försäkringskassan

Jag tänkte berätta en historia om en sjuk människa, som i många år försökt att kämpa för sin existens och sin möjlighet att göra ett meningsfullt arbete, men som i dessa försök hela tiden jagas och hindras av Försäkringskassan.

Jag har klientens tillåtelse att skriva hennes historia, men jag kommer ändå att modifiera den så att ingen (mer än kanske hon själv) ska kunna känna igen henne. Vi kallar henne Ulla.

Ulla jobbade i en bransch som innebär extremt mycket stress, press och dåliga arbetsställningar. Arbetsgivaren var inte särskilt intresserad av att förbättra arbetsmiljön. Ulla kämpade dock på, fast att hon kände att hennes kropp tog stryk av den dåliga arbetsställning hon hade. Till slut fick kroppen nog och hon drabbades av diskbråck. Trots sina besvär försökte Ulla arbeta vidare. När arbetsgivaren väl vaknade och försökte rätta till den dåliga arbetsmiljön, var det försent. Ulla var tvungen att sjukskriva sig.

Så småningom beviljades Ulla sjukersättning. På den tiden kunde man beviljas tidsbegränsad sjukersättning och Ulla beviljades 50 % sjukersättning, dvs Försäkringskassan ansåg att hennes arbetsförmåga var nedsatt med 50 %. Sedermera ändrades reglerna och för att kunna få sjukersättning skulle arbetsförmågan vara stadigvarande nedsatt, dvs för all överskådlig framtid.

När jag kom in i bilden i maj 2010 hade Ulla ansökt om halv sjukersättning. Hon hade skickats hit och dit för utredningar, arbetsträning, undersökningar osv. Hon hade lydigt gjort allt som Försäkringskassan begärde av henne. Trots detta kom Försäkringskassan hela tiden med nya krav, nya vinklingar och nya förslag på undersökningar och utredningar. I juni 2010 fick Ulla besked om att Försäkringskassan övervägde att inte bevilja henne sjukersättning och att hon skulle anmäla sig till Arbetsförmedlingen. Med fyra diskbråk i ländryggen och artros ansågs hon kunna arbeta till 100 %.

I september 2010 ansökte Ulla om halv stadigvarande sjukersättning. Försäkringskassan meddelade att det skulle ta minst tre månader innan de skulle fatta beslut. I december fick Ulla deras förslag till beslut och fick två veckor på sig att komma med synpunkter. Försäkringskassan, som dragit ut på tiden med sin utredning och sitt beslut ville inte bevilja anstånd med den tid som jag ansågs krävas eftersom det var jul och nyår. Detta var i januari 2011 och det var åtta månader sedan Ulla tog kontakt med mig. Försäkringskassan beviljade 14 dagars anstånd. Trots att det således var jul och nyår och jag skulle ha semester ansågs inte ett par veckor därutöver som ”inom rimlig gräns”. Min duktiga biträdande jurist fick rycka in och skriva yttrandet till Försäkringskassan och jag läste det på min semesterort. Vi kom in med yttrandet i tid.

Sedan gick tiden. Vi kompletterade med nya läkarintyg. Försäkringskassan krävde en försäkringsmedicinsk utredning, som var mycket påfrestande för min klient. Utlåtandet från den kom och en sjukgymnast som träffat klienten i tre timmar uttalade sig kategoriskt om hennes arbetsförmåga, helt stick i stäv mot hennes läkare, egen sjukgymnast och kiropraktiker. Ytterligare tid gick och i september 2011, exakt ett år efter hennes ansökan, kom Försäkringskassans beslut – avslag. Detta ska jämföras med att Försäkringskassan inte ville bevilja anstånd några veckor extra eftersom detta inte var ”inom rimlig gräns”. Att det skulle ta ett år – mot utlovade 3 månader – att fatta ett beslut, var tydligen”inom rimlig gräns”.

Naturligtvis begärde vi omprövning av beslutet. Detta är nödvändigt för att man sedan ska kunna få ett beslut som går att överklaga till Förvaltningsrätten. Det händer i stort sett aldrig att Försäkringskassan kommer till något annat ställningstagande vid en omprövning. Trots detta tog det ytterligare tre månader innan Försäkringskassan fattade sitt slutliga beslut – avslag.

Det hör till saken att i ett ärende mot Försäkringskassan kan klienter varken få rättsskydd eller rättshjälp. Han/hon får själv betala sina ombudskostnader. Försäkringskassan är ju en myndighet som ska hjälpa ”den försäkrade” och om man inte är nöjd då hamnar ärendet i Förvaltningsrätten, som också har en skyldighet att ”hjälpa den enskilde”. På andra sidan finns Försäkringskassans jurister och processförare. En sjuk, olycklig, person som inte själv är juridiskt skolad står sig slätt mot Försäkringskassan.

I detta skede ger många av ”de försäkrade” upp. Man orkar helt enkelt inte kämpa mot Försäkringskassan, man har inte det juridiska kunnandet, man har inte uthålligheten p g a sin sjukdom (som Försäkringskassan förnekar påverkar arbetsförmågan), man har inte ekonomin för att betala ett ombud.

Under senare tid har emellertid många av de som orkar överklaga till Förvaltningsrätten fått rätt mot Försäkringskassan. Försäkringskassan har på olika områden fått skarp kritik mot sina utredningar, sina bedömningar och sina beslut. Det kan således vara lönsamt att överklaga, om man orkar och kan. Så blev det även i Ullas fall.

Vi begärde och fick en muntlig förhandling i Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten var mycket tydlig i sin dom och gav Ulla rätt på alla punkter. Hon beviljades 50 % stadigvarande sjukersättning. Ingen tvekan där inte. Man trodde på henne och äntligen kände hon att hon fått upprättelse, att man hade lyssnat på henne. Hon var emellertid medveten om att Försäkringskassan hade två månader på sig att överklaga domen. Så skedde också och nu ligger målet i Kammarrätten och vi ska yttra oss inom 21 dagar.

Denna process har pågått sedan september 2010, dvs i nästan 2 ½ år, och den är inte slut än. Hur ska en sjuk människa, som kämpar för sin existens ensam orka slåss mot Försäkringskassan? Det är djupt orättvist att man i dessa fall inte kan beviljas rättsskydd eller rättshjälp, så att dessa människor som så väl behöver stödet och hjälpen från ett juridiskt ombud kan ha råd att fortsätta få sin rätt prövad.

Advokat Ewa Wressmark