Strukturell diskriminering av statslösa palestinier från Libanon?

Palestiniernas mänskliga rättigheter kränks dagligen genom libanesisk lagstiftning. De flesta yrken är inte tillgängliga för palestinierna och de får inte äga mark enligt en lag från 2001.

95 % av palestinierna har inte tillgång till offentlig eller privat sjukförsäkring och en tredjedel av flyktingarna lider av någon form av kronisk sjukdom på grund av de mycket dåliga förhållandena i lägren.

Personer som inte har ID-kort riskerar att arresteras och misshandlas av den libanesiskaarmén, något som berör nästan alla flyktingarna eftersom ytterst få ID-kort har beviljats. Vittnen berättar att alla familjer i dessa bosättningar har upplevd godtyckliga arresteringar, misshandel, fängsling på felaktiga grunder och trakasserier från militärens underrättelsetjänst. Vare sig vuxna eller deras barn kan få ID-kort, vilket hindrar dem från att åtnjuta en rad andra ”medborgerliga” rättigheter.

Olika grupper och terroristorganisationer gör livet osäkert för dem som bor i flyktinglägren. Den libanesiska armén och den libanesiska polisen gör, genom sina godtyckliga arresteringar och misshandel, det omöjligt för en våldsdrabbad palestinier att vända sig till dem för att få hjälp. Detta sammantaget gör att det råder laglöshet i flyktinglägren. Palestinierna kan inte räkna med myndigheternas beskydd, tvärtom är det representanter för myndigheter som står för en stor del av trakasserierna mot flyktingarna.

Vad händer då om en ung, manlig palestinier som utsätts för denna diskriminering samt har blivit utsatt för personliga hot och beskjutningar, söker asyl i Sverige med åberopande av utlänningslagens 4 kapitel paragraf 1?

Denna paragraf definierar en flykting som:

En utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd.

Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse, eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet mot förföljelse från enskilda. Vidare står det att som flykting ska även anses:

En utlänning som är statslös och som – av samma skäl som anges i första stycket befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare har haft sin vanliga vistelseort, och – inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, återvända dit.

Vid Migrationsverkets asylutredning framkommer det hur mannen vid flera tillfällen har blivit beskjuten och han kan uppvisa skador som bevis. Han är märkt på grund av sin fars dödande åt en politisk grupp i lägret, därför måste han betala faderns skuld med sitt eget blod. Han har mottagit personliga hot till livet vid flera tillfällen och påpekar att han inte kan få skydd av de libanesiska myndigheterna, som trakasserar palestinierna.

Migrationsverket prövar mannens asylskäl mot Libanons landinformation, som myndigheten själva tillhandahåller i sin Lifos-databas, och finner att situationen i Libanon inte är av sådan art att den är skyddsgrundande. Den unge mannen har därför, anser Migrationsverket, inte anledning att känna en välgrundat fruktan för sitt liv. Detta trots de välkända förhållandena i flyktinglägren där mannen kommer från.

Varför prövas palestinier, som kommer från flyktingläger, mot Libanesiska förhållanden, när det inte är dessa förhållanden som råder i lägren? Det står i ett tilläggsdokument till landinformationen på sidan 5 att palestinierna i praktiken inte kan få någon assistans av libanesiska myndigheter, då dessa vare sig kan eller vill bistå med kontroll över, eller säkerhet i lägren. Detta uppfyller kriterierna för asylskäl i Utlänningslagen.
Varför vägs inte denna information in i beslutet?

Här ser vi första steg i den strukturella diskrimineringen som sker mot de statslösa palestinierna. Hade det varit en asylsökande från till exempel Somalia, hade denne kunna åberopa sig sitt lands säkerhetsläge och få asyl i Sverige. Varför bedöms liknande säkerhetslägen så olika beroende från vilket land den asylsökande kommer? Bedömningen förefaller snarare utgå från den asylsökandes nationalitet än från en objektiv säkerhetsbedömning.

Vad händer då vid ett överklagande till Migrationsdomstolen som, precis som Migrationsverket, har en utredningsskyldighet? Migrationsdomstolen borde känna till att det inte finns något skydd för mannen att hämta och att hans mänskliga rättigheter kränks, eller? Nej, Migrationsdomstolen bedömer inte heller den allmänna situationen i Libanon som varande skyddsgrundande, varför en individuell prövning görs. Återigen åberopar mannen risken att bli offer för blodshämnd och trakasserier, samt att han inte kan få skydd av de Libanesiska myndigheterna.

Migrationsdomstolen anser inte att det finns en hotbild mot honom, att han har utsatts för förföljelse eller annan omänsklig behandling, eller att hans skäl är tillräckliga. Migrationsdomstolen vidhåller bedömningen och utvisningen kvarstår.

Sista instans blir Migrationsöverdomstolen. Här fordras det prövningstillstånd, något som ytterst få beviljas då det kräver att en av två punkter är uppfyllda, varav den ena punkten nästan i sig utgör en friskrivning. Det återkommer jag till.

Den första punkten är att domen kan få betydelse som prejudikat, alltså vägleda hur andra liknande fall ska bedömas. Här ska man formulera en rättslig prövningstillståndsfråga. Det ska då vara något som inte har prövats tidigare. Svårt, mycket svårt.

Annars ska det finnas synnerliga skäl, exempelvis om Migrationsdomstolen begått ett grovt rättegångsfel. Denna punkt förklaras dock efterföljande med att även om Migrationsdomstolen borde ha gjort en annan bedömning räcker det inte för att Migrationsöverdomstolen ska ge prövningstillstånd. Man kan således inte få en s k ändringsdispens.

När prövningstillstånd inte beviljas fastställs att Migrationsdomstolens dom ska gälla och mannen ska utvisas till Libanon och återvända till flyktinglägret.

Palestinierna utsätts således för strukturell diskriminering, då systemet i såväl Libanon som här i Sverige är uppbyggt så att de inte har någon reell möjlighet att söka asyl på de grunder som anges i lagstiftningen. Gällande rättspraxis gör att Migrationsverket och Migrationsdomstolen sätter upp sådana beviskrav, att det för den asylsökanden i princip inte finns några trovärdiga bevis att tillgå. Landinformationen, som inte utgör s k Lifos-dokumen, och som beskriver diskrimineringen av palestinierna i Libanon, vägs inte in i bedömningarna, eftersom den bedöms som otillräcklig för att utgöra grund för uppehållstillstånd.  Hur kan även Migrationsdomstolen bortse från landinformationen och det som är kända fakta, utan någon form för motivering?

Palestinierna degraderas på så vis till icke-människor, då vare sig Libanon, Sverige eller det internationella samfundet vill erkänna deras misär och bevilja asyl. De utesluts på så sätt från att kunna åtnjuta basala mänskliga rättigheter som rätten till liv, trygghet, frihet, egendom och arbete.

                                                                                                                         Helene Nilsson, Paralegal