I mitt arbete som biträde i asylprocesser träffar jag ofta kvinnor som söker asyl, ofta tillsammans med sina makar eller fäder. I hög grad uppger de samma asylskäl som maken, trots att de med stor sannolikhet också har egna asylskäl bara på den grunden att de är kvinnor. De känner ofta inte ens till att de är diskriminerade eller så tror de att deras män (och dessförinnan deras fäder eller bröder) har rätt att ”uppfostra” dem genom hot och våld om de är ”olydiga” eller ohörsamma. På samma sätt kan de leva i tron att deras make har rätt att kräva sex av dem när han så önskar.
Att skicka tillbaka en kvinna till ett land med dessa normer, menar jag, strider mot svenska konventionsåtaganden då Sverige har ratificerat FN:s kvinnokonvention, konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor, också benämnd CEDAW. Så enkelt är det emellertid inte då begreppet konventionsåtaganden förtjänar en avhandling i sig, eftersom det anges att den också ska ha införlivats. Idag är det bara två av FN:s 9 kärnkonventioner som gäller som lag i Sverige och det är europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (europakonventionen) och barnkonventionen.
Historisk bakgrund
Kvinnokonventionen antogs av Förenta nationerna (FN) den 18 december 1979 och trädde i kraft den 3 september 1981, Sveriges regering beslöt att ratificera den, den 5 juni 1980. Konventionen bygger på insikten om att kvinnor historiskt har varit och fortfarande är offer för diskriminering. Den erkänner att diskriminering mot kvinnor inte bara är en fråga om rättvisa utan också ett hinder för fred, säkerhet och utveckling. Kvinnokonventionen har sedan dess varit en grundläggande norm för att främja jämställdhet och eliminera alla former av diskriminering mot kvinnor. Ett regelbundet rapporteringsförfarande följer upp tillämpningen av konventionen.
Centrala principer i kvinnokonventionen
Kvinnokonventionen innehåller flera viktiga principer och åtaganden som stater som är parter i konventionen förväntas följa, bland annat följande:
1. Icke-diskriminering: Konventionen slår fast att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att alla former av diskriminering mot kvinnor måste avskaffas. Detta inkluderar både direkta och indirekta former av diskriminering
2. Kvinnors mänskliga rättigheter: Konventionen fastställer att kvinnor är bärare av mänskliga rättigheter och att dessa rättigheter måste respekteras, skyddas och främjas på ett icke-diskriminerande sätt.
3. Stereotyper och fördomar: Konventionen betonar vikten av att utrota stereotyper och fördomar som bygger på kön. Detta inkluderar att förändra attityder och beteenden som undergräver kvinnors jämställdhet.
4. Åtgärder mot våld mot kvinnor: Konventionen uppmanar stater att vidta åtgärder för att förebygga och bekämpa våld mot kvinnor i alla dess former, inklusive fysisk, sexuell och psykisk misshandel
5. Kvinnors deltagande och representation: Konventionen understryker vikten av kvinnors deltagande i beslutsprocesser på alla nivåer och deras representation inom politik, samhälle och arbetsliv.
Kvinnokonventionen är alltså en av de mest betydelsefulla rättsliga instrumenten vi har för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet. Frågan är hur och om den används i tillräckligt hög grad i den svenska asylprocessen.
Hur kan/bör kvinnokonventionen användas i asylprocessen?
Den del som oftast kommer fram vid prövningen av asylskäl är kvinnors och flickors utsatthet och risker för diskriminering och våld på grund av kön, vilket är förbjudet enligt såväl utlänningslagen som FN:s flyktingkonvention. Detta inkluderar bedömningar av risker för könsrelaterat våld, hedersrelaterat våld, eller förföljelse baserad på kön. Enligt Kvinnokonventionen får kvinnor inte diskrimineras eller förföljas på grund av sitt kön. Om en kvinnlig sökande visar att hon utsatts, utsätts eller riskerar att utsättas för förföljelse på grund av sitt kön, till exempel i form av könsrelaterat våld eller tvångsäktenskap vid ett återvändande till hemlandet, kan detta användas som asylgrund.
Emellertid har jag i mitt arbete upplevt ett flertal problem i asylprocesser som rör kvinnor, det handlar främst om tre punkter.
– Okunskap om hur olika maktordningar påverkar kvinnor: Medvetenheten kring detta måste öka så att alla som arbetar med asylfrågor förstår kvinnors sätt att yttra sig. Kvinnor kan ha helt andra förutsättningar än män vad gäller att presentera sina asylskäl och utredarna på Migrationsverket måste dels förstå maktordningen i ursprungslandet, dels att denna maktordning kan hindra kvinnorna från att uttala sig. Det kan också ofta vara svårt för dem att bevisa att de blivit diskriminerade och de bör därför alltid tillerkännas bevislättnadsregeln, benefit of the doubt. En fingertoppskänsla för hur man lyssnar på kvinnor och läser deras kroppsspråk borde också vara en del av träningen hos utredarna.
– hänsynen till kvinnors särskilda behov: Kvinnokonventionen betonar vikten av att ta hänsyn till kvinnors särskilda behov i olika sammanhang, inklusive i asylprocessen. Det kan inkludera behovet av skydd för kvinnor som har blivit offer för våld, behovet av kvinnlig medicinsk vård, samt skydd för mödrar och barn. Men också att utredare, tolkar och biträden är kvinnor. Och därmed bör ett biträde inte heller substituera en manlig kollega om ett sådant behov uppstår.
– rätt till rättvis och opartisk prövning: Asylrättscentrum har i sin publikation ”Kvinnor i Asylprocess” [1] tagit upp att det i flera ärenden har brustit vad gäller kvinnors förutsättningar att kunna berätta om sina asylskäl och därmed få dessa tagna i beaktade. Vidare har de av utredningsprotokollen flera gånger noterat en okänslighet inför den sökandens situation och vad den sökande berättar. När kvinnor i vissa ärenden berättade om traumatiska händelser bemöttes det inte av handläggaren. Bemötandet är viktigt för att skapa förutsättningar för kvinnan att kunna eller våga berätta om sin situation eller tidigare upplevelser.
De menar även att ombuden måste vara observanta och alltid prata med kvinnan ensam inför utredningen och därmed ge henne bättre förutsättningar att berätta om eventuell diskriminering och våld. Vidare är det viktigt att informera om sekretessreglerna och helst också kalla man och kvinna till samtal på olika dagar eller tidpunkter. Fråga är hur Migrationsverket ställer sig till att vi kallar dem vid olika tillfällen när det kommer till sådana, i sammanhanget trivialiteter, som kostnadsräkningar. Att tala med dem var för sig borde dock rimligen aldrig innebära några problem och bör vara varje ombuds regel.
Det är viktigt att notera att Kvinnokonventionen bör användas tillsammans med andra relevanta rättsliga instrument och nationell lagstiftning för att bedöma asylansökningar. Det ska nämnas att Sverige har integrerat principer från Kvinnokonventionen i sin nationella lagstiftning, inklusive diskrimineringslagar och regler för att skydda kvinnor från könsrelaterat våld.
Sammanfattningsvis
Sammanfattningsvis så är Kvinnokonventionen ett av de mest betydelsefulla rättsliga instrumenten för att främja kvinnors rättigheter och jämställdhet, men är trots det relativt okänd i Sverige både bland statliga aktörer och advokater, vilket vi fått kritik för. Jag är övertygad om att den inte följs fullt ut, vare sig i själva asylprocessen eller i asylbedömningen. Kvinnokonventionen är en påminnelse om att kampen för jämställdhet aldrig får upphöra och att alla samhällen gynnas av att kvinnor och män har lika möjligheter och rättigheter.
Jag tror att vi som ombud har en viktig uppgift i att i våra yttranden och inlagor till Migrationsverket och migrationsdomstolarna synliggöra kvinnokonventionen och vikten av att anpassa asylprocessen till kvinnors olika förutsättningar att berätta om sin diskriminering, hot och våld i sitt ursprungsland. Det kan inte anses vara lämpligt att utvisa kvinnor till länder som inte ratificerat den som till exempel till Iran. Det faktum att de har ett manligt nätverk där är inte detsamma som att de inte blir diskriminerade på grund av sitt kön.
Ni hittar kvinnokonventionen här
– Advokat Diana Saelöen
[1] Kvinnor i asylprocess – vikten av ett genusperspektiv (sweref.org)
