I dessa tider av flyktingströmmar in i Sverige och andra europeiska länder vill jag göra en liten twist och skriva om flykten FRÅN Sverige. Med tillåtelse från mina klienter kommer jag i detta inlägg utgå från deras situation, deras rop på hjälp och det svek de mötte från socialtjänstens sida. Ett svek som resulterade i att de kände sig tvingade att fly sitt nya hemland Sverige, ett Sverige som de såg som ett land där deras barn skulle kunna utvecklas utbildas och leva goda liv.
Det är vad som kan ske när den lag som ska skydda de mest sårbara, nämligen barnen, i stället används för att så splittring mellan föräldrar och mellan föräldrar och barn.
Mamman i familjen såg att pojken hade vissa problem bl.a. med relationen till såväl vuxna som andra barn. Hon såg också att han började utforska sin egen sexualitet och visste inte riktigt hur hon skulle hantera detta. Dessutom hade han svårt för sig i skolan. Mamma uppmärksammade allt detta och pratade med skolsköterska och övrig personal i skolan hon kämpade också för att få till stånd en utredning på BUP, vilket han beviljades.
Dessvärre hann pojken bara träffa psykologen en gång, för plötsligt en dag kom det personal från socialtjänsten tillsammans med, vad mamma uppfattade som, poliser för att hämta pojken. Det blev kaos, han gömde sig bakom mamma, de tog tag i honom, drog honom i armarna över golvet, framför både mamma och lillasyster. Tolken blev förtvivlad och grät tillsammans med den hysteriska mamman som undrade; vad är det som händer?
Frågan är mycket relevant, vad var det egentligen som skedde? Samtalen mamman fört med skolpersonal ledde till en anmälan till socialtjänsten, som utifrån det som de uppfattade som mammans berättelse beslutade att göra ett omedelbart omhändertagande enligt LVU pga att de ansåg att pojken riskerade utsätta sin lillasyster för sexuella ofredanden. Till saken hör att pojken är 9 år och lillasyster 5! Alltsammans grundat på det mamma på knagglig svenska berättat och sökt hjälp för och som totalt hade missuppfattats av dem som lyssnat. Någon tolk hade inte funnits närvarande när mamma talade med de olika personerna på skolan. Trots det har det de nedtecknat följt med under hela ärendet, trots att mamma under processen gång på gång talade om att det inte var sant som de skrivit.
Pojken blev omhändertagen några dagar före julafton, skickades till hemlig vistelseort, hann byta familjehem tre gånger. I det första blev han slagen. I det tredje fick han omtalat för sig att huset var omgärdat av taggtråd och han fick inte ha lampan tänd för ström var dyrt. Han utsattes av ett så stort trauma av socialtjänsten att det troligen kommer att följa honom resten av livet.
På uppmaning från mig gick föräldrarna med på att placeras på ett utredningshem. De gjorde det främst för att få vara tillsammans med sin son. 6 månader var de där. I utredningen framkom inget om att pojken skulle vara någon risk för sin syster. Istället vände de det till att det var föräldrarna som var odugliga. Föräldrarna trodde i sin enfald att de skulle få hjälp, men nej det var ett utredningshem och de skulle bara studeras. Efter 6 månader fick de veta att nu skulle de åka till ett annat hem och få behandling. NU fick mamma nog, tog barnen och flydde hem till sitt hemland medan vi här i Sverige begärde upphörande av LVU. Det fanns ingen grund för LVU. Föräldrarna var villiga att ta emot hjälp på frivillig väg, dock inte i något annat hem än sitt eget. Där de hade gjort stora förändringar för att tillmötesgå socialtjänsten. Vad de än gjorde var det dock aldrig bra nog. Socialtjänsten ville att föräldrarna skulle sitta med mössan i knät och be om ursäkt för att de var så usla föräldrar. De fick bara inte veta vad det var med deras föräldraskap som var så dåligt så att de inte kunde behålla sitt barn. Flickan däremot kunde de tydligen ta hand om, för gentemot henne var det aldrig tal om LVU.
Inte ens i hemlandet fick de vara i fred, socialtjänsten anmälde och de fick besök av sitt lands socialtjänst, vilka för övrigt inte hade något att anmärka på. När det var dags för skolan att starta och utredningen om upphörande av LVU skulle slutföras återvände de till Sverige med förhoppning att LVU skulle upphöra. Men nej, LVU skulle hävas endast om de gick med på att bo mellan sex månader och upp till ett år på behandlingshemmet OCH att det kunde antas att de inte gick med på det bara för att de kände sig hotade av att socialtjänsten nu övervägde att ta båda barnen, skulle LVU hävas. Klart de kände sig hotade och pojken började skaka och blev livrädd bara han hörde ordet socialtjänst. Trots detta gick de initialt med på att bo på hemmet, men de ville ha sin hund med sig. En hund som betydde allt för deras pojke, som lugnade honom och höll honom aktiv. Inte ens detta önskemål var socialtjänsten villig att tillgodose. De skulle således bli tvungna att lämna en familjemedlem. Måttet var rågat och mamma och barn har nu lämnat Sverige för gott.
Var fanns barnens bästa i detta fall? Var fanns det stöd som föräldrarna kunde få i hemmet nu när det inte längre talades om risken att lillasyster skulle kunna skadas av sin bror? På vilket sätt skulle det vara bättre för barnen att bo i ett familjehem än hos sina föräldrar, som faktiskt bara ville ha lite hjälp att hantera sonen? Var fanns det en tanke på uppföljning av pojkens utredning hos BUP (man misstänker ADHD), en utredning som troligtvis aldrig kommer att färdigställas.
Ärendet är ett av flera där jag som ombud har fått se hur barn traumatiseras, skadas och skiljs från sina föräldrar pga att vi har en lagstiftning som tillåter samhället att gå in och ta barnen. En lag som har kommit till för att skydda barnen, en lag som är nödvändig att kunna ta till när barn verkligen far illa, men som jag anser missbrukas av socialtjänsten, som i sin tur stöttas av förvaltningsdomstolarna. Det måste utvecklas andra alternativ än att skilja barnen från föräldrarna eller tvinga dem att lämna sina hem för att först bo på utredningshem och därefter på behandlingshem. Hjälp i det egna hemmet bör prioriteras mycket mer än det gör idag och anpassning till familjernas situation måste tas. Jag menar inte att barn som misstänks fara illa ska lämnas åt sitt öde, jag menar att hela familjen måste få hjälp på ett sätt där de också kan fortsätta leva ett normalt familjeliv.
OM dessa barn hade farit illa på riktigt, så förlorade socialtjänsten all kontroll över dem när de flydde från Sverige och då hade de kunnat råka riktigt illa ut. I just detta fall är jag trygg i förvissningen om att föräldrarna inte är skadliga för sina barn, men kanske hade jag inte varit lika säker i något annat fall.