Något om hästavtal
Det är mitt intryck att det i största allmänhet råder olika underförstådda sedvanor i fråga om upprättande av skriftliga avtal, inom hästnäringen. Detta förhållande påverkas givetvis av parternas kunskaper och föremålet för avtalets värde Varför det förhåller sig på detta sätt kan jag endast spekulera i men enligt min erfarenhet så är avtalens tillkomst och eventuella utformning beroende av vilken typ av avtal som ska slutas mellan parterna. Är det t.ex. fråga om ägarbyte av en häst mellan privatpersoner så skrivs det näst intill undantagslöst ett köpekontrakt som oftast har laddats ner från nätet. Är det fråga om att en häst ska lämnas över till annan ryttare för inridning eller träning så har jag mött en blandning av allt från nedladdade standardiserade kontrakt till egenhändigt författade och i förväg förberedda dito, men ofta skrivs det ingenting alls, trots att den som tar hand om hästen nästan alltid gör det i sin yrkesverksamhet. Som exempel kan det nämnas att vid avtal rörande fodervärdskap skrivs det som huvudregel standardkontrakt som är nedladdade från nätet men när det kommer till hyra av box skrivs det mycket sällan kontrakt alls. När det kommer till hyra av stallplats lyser ofta t.o.m. de muntliga avtalen med sin frånvaro.
Skriv alltid avtal
En hästaffär är på sitt eget sätt av en särskilt komplex natur eftersom den både rör en ”sak” som i var enskilt fall är unik och därför aldrig är direkt utbytbar. Dessutom, och nästintill undantagslöst, involverar många känslor hos de inblandade parterna. Oavsett hästens pris så är det mitt råd att alltid skriva ett avtal och att verkligen fundera igenom vad det är man skriver under på. Att köpa en häst är i regel dyrt men att underhålla en häst är ofta, i längden, ännu dyrare, särskilt om det kan komma att innefatta tvister och veterinärräkningar.
Mitt intryck utifrån vad jag har hört från klienter som skrivit under standardavtal, och som har fått efterföljande problem med sina avtal, är att de inte har funderat så mycket över innehållet i standardavtalet, något jag kallar ”standardkontraktets passiviserande verkan”. De har helt enkelt bara svarat på de frågor som funnits i avtalet och därefter skrivit under i tron att vara juridiskt säkrade.
I den bästa av världar behövs inte avtal. Säljaren av en viss tjänst, eller en viss häst, får sin betalning och köparen får precis den tjänst eller häst som han eller hon menar sig ha köpt och därefter går parterna nöjda vidare i livet. Och så är det ju ofta. Alla är glada och kontraktet utgör bara ett bevis på att ägarförhållandena har förändrats och kan i övrigt ligga i skrivbordslådan och samla damm. Men just på grund av det komplexa förhållande som en hästaffär utgör så uppstår det oftare problem än man tror. Problemen kan ha sin grund i en uppsjö av olika orsaker. Säljaren visste t.ex. inte att hästen hade en skada eftersom den först visade sig efter köpet och då kanske därför att köpare red hästen annorlunda. Hästen hade inte ett visst beteende hos säljaren, men väl hos köparen så förvandlades hästen till en inkarnerad bockmaskin möjligtvis eftersom köparen inte var lika erfaren som säljaren, eller så hade säljaren faktiskt inte varit helt sanningsenlig när hon sa att hästen var en okomplicerad rosettplockare. Hur reglerar man alla dessa problem i ett avtal? Ingen kan förutse alla problem och på så sätt kan ett standardavtal vara en bra utgångspunkt men inte alltid.
Inte sällan, när den trevliga köparen eller säljaren står där och upplever att ingenting kan gå fel, så är det så lätt att man inte vill krångla till saker och ting med att begära att avtalet förseglas med ett noggrant specificerat kontrakt; och tänk dessutom om en av de fem andra spekulanterna då får den sista boxen i det fantastiska stallet eller köper drömhästen före mig.
Något om standardavtal
Jag kommer i denna blogg att skriva något om vad man kan tänka på om man väljer att skriva ett så kallat standardavtal. Med standardavtal menar jag först och främst ett av de avtal som laddas ner från nätet. Det finns fördelar med standardavtal, men min utgångspunkt är här att peka på några problemställningar att vara uppmärksam på om man funderar på att välja ett standardavtal i samband med hästavtal.
Standardavtal
Standardavtalen som ligger på nätet, ofta för gratis nedladdning, är många gånger författade av duktiga jurister. Min åsikt är dock att dessa avtal ofta riskerar att utgöra en fälla för antingen den ene eller den andre avtalsparten och detta av flera orsaker.
I standardavtalens natur ligger först och främst att de avsiktligen är brett formulerade. Det är de för att täcka så många situationer som möjligt. Enligt min mening kan ett standardavtal därför lätt bli ett oprecist instrument i fråga om avgörande detaljer i det enskilda fallet. Med detta menar jag att ett standardavtal riskerar att i första hand inte ta sikte på det som särskilt skulle behöva regleras mellan de enskilda parterna. I ett avtal som ligger på nätet kan man t.ex. läsa ”Tränaren svarar för att hästen får bästa möjliga omvårdnad och träning under den period som den vistas hos tränaren”. Ja det låter ju kanske bra kan man ju vid första anblicken tänka. Men vad är ”bästa möjliga omvårdnad”? Enligt min mening vore det bättre att ingenting skriva än att skriva under på ett avtal med ett sådant innehåll. Vad som är bästa möjliga omvårdnad enligt den ene, det vet alla hästägare, är mycket sällan bästa möjliga omvårdnad enligt den andre.
Det föreligger vidare en stor risk för att parterna inte funderar själva, på vad som är viktigt för dem i det enskilda fallet, när de ställs inför ett färdigskrivet kontrakt som de inte har varit med om att skriva själva. I stället fyller de endast i de förtryckta klausulerna och förbiser eller saknar kännedom om möjligheten att själva lägga till, för dem, avgörande avtalsvillkor.
En annan, och enligt mig, mycket viktig fråga är vidare att det kan vara svårt för den som inte är jurist att vara medveten om vad de bakomliggande juridiska konsekvenserna, av de förtryckta klausulerna, kan vara Den enskilde riskerar därför genom att oförbehållet helt förlita sig på texten och dess ordalydelse oavsiktligt t.ex. ge den andra avtalsparten en möjlighet att frånskriva sig ett visst ansvar för fel som hästen senare visar sig att ha. Som exempel, på det nyss nämnda, kan nämnas att vissa standardavtal postulerar att säljaren har uppmanat köparen att veterinärbesiktiga hästen före köpet. Mycket få köpare vet vad en sådan mening skulle kunna innebära enligt lag eller praxis om något sedan visar sig vara fel på den häst de köpt.
Sammanfattningsvis menar jag att det juridiska stöd ett standardkontrakt skulle kunna utgöra för den enskilde som köper en häst riskerar att skjuta helt förbi målet, och nästan vara till förfång för den enskilde om hon inte är både hästkunnig och juridiskt väl bevandrad
Mitt råd är därför att den som inte är både hästkunnig och duktig på avtal bör anlita en hästkunnig jurist innan hon skriver under på ett standardkontrakt.
DISCLAIMER. Denna skrivelse är av generell karaktär och ger i många delar endast uttryck för författarens personliga åsikter. Innehållet i denna skrivelse gör inte anspråk på att vara uttömmande och bör inte utgöra substitut för juridisk rådgivning i ett enskilt ärende. För specifik rådgivning gällande individuella lösningar kontakta en advokatbyrå. Om Du har specifika juridiska frågor är Du välkommen att kontakta våra jurister på Advokatbyrån Limhamnsjuristen.
Advokatbyrån Limhamnsjuristen. Vi kan både häst och juridik.
Karina Stiernblad
Biträdande jurist