Att hälso- och sjukvården och dess personal kan, och ska, bli granskade av IVO (Inspektionen för vård och omsorg) är nog ganska allmänt känt. Att bli anmäld till IVO eller att av annan anledning blir föremål för IVO:s granskning och bedömning är självklart jobbigt för den som blir utsatt för det. Många uppfattar IVO:s inspektörer som näst intill fientliga och att man i vissa fall bedriver häxjakt på enskilda personer inom hälso- och sjukvården.
Många som söker vår hjälp när det gäller ärenden där man är utsatt för IVO:s granskning upplever också att IVO har en alltför förlegad och även stelbent syn på vad som är att betraktas som vetenskap och beprövad erfarenhet och i vilka fall man kan göra avsteg från de rekommendationer som finns i t ex Socialstyrelsen Nationella riktlinjer.
Är kritiken från de granskade personerna befogad kan man fråga sig? Eller är det ett uttryck för frustration för att man blir granskad och kritiserad av IVO:s inspektörer?
Svaret på frågan om kritiken mot IVO är befogad måste nog tyvärr besvaras jakande. Det framgår av en rapport från Riksrevisionen som har publicerats den 28 november 2019 (Inspektionen för vård och omsorg – en tillsynsverksamhet med förhinder rir 2019:33).
Historik om IVO
IVO bildades den 1 juni 2013 och blev då en självständig tillsynsmyndighet med ansvar för tillsynen över hälso- och sjukvården, tandvården och socialtjänsten. Tidigare hade detta ansvar legat på Socialstyrelsen, men nu knoppade man av tillsynen och bildade den nya myndigheten. Samtidigt förändrades också lagstiftningen avseende tillsynen över hälso- och sjukvården.
IVO har cirka 375 inspektörer som ska bedriva tillsynen. Tanken är att man ska inrikta tillsynen mot de områden och verksamheter som är viktigast – ur patientsäkerhetssynpunkt – att granska. Riksrevisionen menar i sin rapport att endast i liten omfattning genomförs riskanalyser för att utkristallisera de områden och verksamheten där patientsäkerheten är som sämst och som därför behöver granskas.
Riksrevisionens slutsatser
I rapporten lyfts det fram hur viktigt det är att tillsynsbeslut fattas på ett enhetligt sätt över landet. Riksrevisionen konstaterar att IVO har valt att inte ha ett samlat och lättåtkomligt bedömningsstöd till inspektörerna. Detta innebär så klart att det kan bli väldigt olika bedömningar av likartade fall och att man riskerar att det fattas godtyckliga beslut.
Riksrevisionen lyfter också fram att en myndighet, för att kunna arbeta effektivt och strategiskt, behöver ett välfungerande IT-stöd. Ett sådant stöd saknas hos IVO och det är därför svårt för allmänheten, men även för inspektörerna, att söka fram tillsynsinformation och datakvaliteten visar sig ha brister. Det är ju faktiskt ganska anmärkningsvärt att en myndighet – i dagens dataintensiva samhälle – inte på sex år lyckats ta fram ett fullgott IT-stöd.
Slutsatsen som Riksrevisionen drar är att IVO inte helt har levt upp till sin roll som tillsynsmyndighet, men också att Regeringen inte gett IVO stabila och långsiktiga förutsättningar för sitt uppdrag.
Riksrevisionen lämnar följande rekommendationer till IVO:
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att ge IVO stabila ekonomiska ramar. Riksrevisionen rekommenderar IVO att:
- utveckla de nationella och regionala riskanalyserna så att tillsynen kan styras till de områden och verksamheter där den gör mest nytta
- göra bedömningsstöden lättåtkomliga för att öka enhetligheten i tillsynsbesluten
- systematiskt följa upp resultatet av tillsynen.
Det är intressant att den nya myndigheten inte har lyckats uppfylla det. Själv arbetade jag på Socialstyrelsen fr o m 1 maj 1995 t o m 25 januari 2006. Jag var anställd som enhetsjurist och arbetade med tillsynsfrågor på Malmöenheten. Redan under min tid på Socialstyrelsen (innan IVO) var det just dessa saker som lyftes fram och som diskuterades;
- Hur bedriver man en så effektiv tillsyn som möjligt och var gör tillsynen som bäst nytta? Man kräver av hälso- och sjukvården att den ska bedrivas på ett kostnadseffektivt sätt, men detta krav ställs tydligen inte på tillsynen själv.
- Hur kommer man tillrätta med att tillsynsbesluten och bedömningarna inte är enhetliga? Visa tillsynsenheter ansågs ”snälla” och andra ”stränga”. Det berodde således på var i landet man var verksam hur strängt man blev bedömd av tillsynsmyndigheten. Uppenbarligen är detta fortfarande ett problem hos IVO.
- Hur kan man på ett systematiskt sätt följa upp resultatet av tillsynen och återföra kunskapen från tillsynen tillbaka till vården? Syftet med tillsynen är ju att förbättra patientsäkerheten, men om inte resultaten kan återföras till vården så blir tillsynen verkningslös och får bara väldigt lokal effekt, om ens någon.
När IVO granskar en legitimerad yrkesutövare så är det bl a dennes kompetens som granskas och bedöms. Man kontrollerar också om det finns fungerande och dokumenterade rutiner för att ge patienterna en god och säker vård och behandling.
Gemensamt arbetssätt?
När det gäller IVO visar Riksrevisionens rapport att knappt hälften av inspektörerna, 45 procent, anser att man i mycket stor eller ganska stor utsträckning har ett gemensamt sätt att arbeta med tillsyn på myndigheten. Det är således mer än hälften av inspektörerna som anser att man inte har ett gemensamt arbetssätt. Detta måste anses vara anmärkningsvärt. Hur ska man kunna undvika godtyckliga beslut och obefogad kritik om man inte inom tillsynsmyndigheten har ett gemensamt arbetssätt och en samsyn på hur man ska bedöma olika företeelser?
När man ska bedriva tillsyn är det självklart viktigt att man på ett lätthanterligt och användbart sätt ska kunna söka information till ett tillsynsärende. Det är bara 28 procent av inspektörerna som anser att IVO:s IT-stöd är användbart för att söka information till tillsynsärenden. En skrämmande låg siffra. Hur gör inspektörerna då sina bedömningar?
Det framgår av enkätsvaren som lämnats av inspektörerna att det finns behov av att kunna göra tillförlitliga och heltäckande sammanställningar av tidigare ärenden för en verksamhet, både avseende tidigare inspektioner och anmälningsärenden. Idag dokumenteras varje ärende för sig och kan därför inte sammankopplas om den tillsynade verksamheten byter namn eller om namnet i tidigare dokumentation är felstavat. Någon skriver att den viktigaste informationen är ”den vi har i huvudet”. Exempel på andra synpunkter som återkommer är bättre analysfunktion för att hitta riskobjekt och stöd för att hitta praxis i likartade ärenden. I resultaten ser man också att respektive tillsynsområde (hälso- och sjukvården kontra socialtjänsten) använder sig delvis av olika källor
Rättssäkerhet och likvärdiga bedömningar?
Ett för den granskade personen viktig parameter är självklart rättssäkerheten, att tillsynen utgår från lagar och andra föreskrifter samt att likvärdiga bedömningar görs i likvärdiga fall, att det inte fattas godtyckliga beslut.
IVO har för att möjliggöra likvärdiga bedömningar i likvärdiga fall ett antal stöd att tillgå. I undersökningen tillfrågas inspektörerna om i vilken omfattning de använder sig av ett antal sådana stöd i tillsynsarbetet. De stöd som frågas om i enkäten är bedömningsstöd, principbeslut, forumet avstämning under handläggning, forumet gruppen för enhetliga bedömningar och kollegor på enheten.
Totalt anser 95 procent av inspektörerna att stöd vid bedömningar är viktigt. Det stöd man använder sig av i störst utsträckning är kollegor på enheten, 95 procent av inspektörerna vänder sig till kollegor på enheten för stöd vid bedömningar i mycket eller ganska stor utsträckning.
Forumen ”avstämning under handläggning” och ”gruppen för enhetliga bedömningar” använder man sig av i mindre omfattning. Av alla inspektörer använder sig 12 procent av forumet ”avstämning under handläggning” och 6 procent av forumet ”gruppen för enhetliga bedömningar” i mycket stor eller ganska stor utsträckning.
Detta innebär således att det krävs att de kollegor som man använder sig av som beslutsstöd vid bedömningen av ett ärende har tillräckligt och rätt kompetens för att göra en rättssäker och korrekt bedömning. De stöd som skulle kunna ge en mer enhetlig bedömning av likartade fall använder man sig av i så gott som obefintlig omfattning.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis kan konstateras att granskningen av granskarna inte har fallit så väl ut. De krav man ställer på sina granskningsobjekt, ställer man uppenbarligen inte på sig själv inom tillsynsmyndigheten.
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info[at]limhamnjsuristen.se
Ewa Wressmark, advokat