Jag har fått tillåtelse från min klient att använda hans ärende för att åskådliggöra problematiken med en 10-årig preskriptionstid när det gäller felbehandlingar.
Jag kommer att sammanfatta ärendet i så korta ordalag som möjligt men den behöver vara med för förståelsen av min frågeställning.
För 18 sedan föddes den första pojken till min klient, en frisk, hälsosam liten grabb som efter några veckor fick svåra problem med kräkningar. De åkte till akuten flera gånger, där han bl.a. behandlades mot mask (vilket han inte hade). Vid ett tillfälle stod de där med sin lilla pojke som inte alls mådde bra, trots det försökte en sjuksköterska sända hem dem. I samma minut kom en läkare förbi och sa ”ser ni inte att han har kramper?” varefter de snabbt la honom i respirator. Den lilla pojken överlevde denna tid men hade varit utan syre ett tag, han fortsatte kräkas och hade svårt att behålla maten han fick.
Vid 2-års ålder fick han en trolig diagnos – urea cykel defekt – en mycket ovanlig sjukdom som innebär att man inte tåler protein av något slag och som ofta också innebär en lindrig utvecklingsstörning. Familjen fick veta att han troligen inte skulle leva mer än 6 år och att man skulle göra en ny bedömning då. De fick också veta att det var ärftligt även om föräldrarna själv inte utvecklat sjukdomen. Så de började ett liv med specialkost och mediciner. Pappan talade med en kurator om händelsen där pojken krampade under en lång tid utan att de fick hjälp. Hon sa att de kunde anmäla det men att det troligen inte skulle vara lönt eftersom han dessutom hade en annan sjukdom.
Vid 6-års ålder började läkarna att fundera över diagnosen eftersom pojkens utveckling inte alls följde sjukdomens förväntade förlopp. Han visade sig vara mer utvecklingsstörd än vad som är normalt vid sjukdomen och hans tal försvann. Trots detta gjordes det inte några nya undersökningar. Föräldrarna gjorde ”exprimentet” att skaffa ett barn till för att se vad som hände ….läkarna hade lovat att det barnet inte skulle bli så sjuk som det första eftersom de i så fall viste vad det var för sjukdom och kunde börja behandla meddetsamma. Barnet, en pojke till, var fullständigt frisk. Problemen med första pojken fortsatte, han var svår att kommunicera med, var ständigt hungrig eftersom han gick på en specialkost (felräknad mängd för att han skulle bli mätt, men rätt proteinmässigt), hans medicin som var mycket stark, illaluktande och illasmakande fick man, ibland med våld, tvinga i honom. På skolan har det förts dagbok under alla år och där kan man bl.a. läsa att han under år efter år i princip åt broccoli, banan och lite ris – varje dag. Varje dag försökte han stjäla de andra barnens mat och om han lyckades var man tvungen att åka till sjukhuset med honom av rädsla för att hans lever skulle ta skada. Det gick så långt att han slog sönder väggarna och åt gips, tog skumgummi ur madrasserna och åt det, familjen hade lås på kylskåpet och kunde aldrig äta tillsammans.
Föräldrarna började misstänka att deras pojke inte hade urea cykeldefekt och ville med läkarnas hjälp pröva att ge honom mat med protein. Det vågade de dock inte, men det togs inte heller några nya prover trots föräldrarnas tvivel. Resultatet blev att föräldrarna på eget bevåg började ge honom vanlig mat och successivt ökade på mängden protein. Deras pojke mådde hur bra som helst av maten, familjen tvingade nu fram en second opinion vilken dröjde närmare 2 år. Som fjortonåring fick pojken och hans föräldrar svar….han led inte av urea cykeldefekt och hade inte heller gjort det. 14 års lidande ….. 14 år med en annan sjukdom som inte behandlades …… 14 år från den felbehandling som kan vara orsaken till hans skada …. 8 år från det något borde ha gjorts.
Nu släpptes maten fri vilket resulterade i att han inte kunde sluta äta och han gick upp mycket i vikt. Återigen fick föräldrarna och skolpersonalen ransonera hans mat eftersom han blivit helt fixerad vid mat.
När de kom till mig var det för att få ersättning från patientförsäkringen för den hjärnskada deras pojke förmodligen fick i samband med kramperna, där han var utan syre en tid innan han kom i respiratorn. Man ville också få ersättning för de år han hade tvingats gå på en diet som gjorde honom hungrig, för att han varit tvungen att ta onödiga mediciner som de tror har skadat hans hals, för att hela deras liv sattes på vänt då de inte vågade skaffa fler barn (de har nu ytterligare 5 fullt friska barn).
Patientförsäkringen sa nej till alla krav – läkarna hade gjort vad de kunnat för att ställa rätt diagnos och dåvarande symtom stämde väl överens med urea cykel defekt och flera läkare hade tillfrågats. De hade gjort vad de kunnat och då får man ingen ersättning även om det blev fel. Patientskadenämnden sa samma sak …. pappan ville då stämma vårdgivaren. Jag förklarade svårigheterna med detta, då det är högre beviskrav när man stämmer enligt skadeståndslagen. Dessutom var jag säker på att preskription skulle hävdas. Mycket riktigt så hävdade man från motpartens sida att felbehandlingen av kräkningarna, som ledde till krampen, som ledde till syrebrist, som ledde till hjärnskada (tydligt orsakssamband för mig) var preskriberade. Det gick ju naturligtvis inte att neka till detta, varför vi fick hitta en annan grund för skadestånd. Naturligtvis blev det inte lika bra (vi valde tidpunkten för när vi ansåg att ny undersökning borde gjorts), det var svårare att visa några orsakssamband. Han var ju utvecklingsstörd. Hans beteende förklarades helt och hållet med detta. Många utvecklingsstörda beter sig så, fick vi höra.
Pojken fick sedermera diagnosen autism ….om han hade det från början eller om det berodde på en förvärvad hjärnskada kommer vi aldrig att få veta. Oavsett så hade hans chanser till en förbättring varit mycket större om han fått den ”behandling”, vård och omsorg som barn med autism behöver. Kanske hade han haft kvar sitt språk.
Som ni förstår prövades aldrig frågan om när hjärnskadan uppkom, eftersom den händelsen preskriberats när familjen fick veta att han hade fått fel diagnos.
10 års preskription gäller såväl enligt patientskadelagen som skadeståndslagen, några undantag görs inte mer än i några mycket sällsynta fall. Är man tveksam till om preskription inträtt kan detta förvisso prövas i mellandom. I ovanstående fall var det dock klart att preskription hade inträtt och det fanns fyra år som vi var tvungna att bortse ifrån.
Finns det en möjlighet att slopa preskriptionsreglerna inom vården? Familjen kunde ju inte veta att deras pojke hade fel diagnos förrän 14 år efter hans födelse och 12 år efter det att diagnosen ställdes. Det innebär att de fråntagits möjligheten att få händelsen prövad.
Enligt min mening borde det åtminstone inte vara mindre än 25 års preskriptionstid på sjukvårdsärenden. De enda som har det idag är CSN som kan kräva tillbaka skulderna efter 25 år utan att ha gjort något preskriptionsavbrott.
På 25 år är det troligt att ev. skador uppkomna pga felbehandling har upptäckts, men 10 år är definitivt för kort tid.
Pojken fick en liten, litenersättning bara precis pga ett stort arbete från rådmannen och en god vilja från motparten, men inte pga juridiken. För det fall vi hade kunnat pröva HELA ärendet är det troligt att ett mycket stort skadestånd utgått… Det fanns nämligen läkare som erkänt att de gjorde fel…men, som sagt, det var preskriberat!
Jag gjorde allt jag kunde, försökte alla vägar, hoppades på att motparten inte skulle hävda preskription, talade med läkare, som erkände det som hänt före preskriptionen men inget av det som hänt efter, talade med kontaktperson, vände och vred på lagarna och praxis …. men preskriberat är preskriberat ….vem skyddas mest av det tro?