Den svenska yttrandefriheten, som är grundlagsskyddad, kommer till uttryck i
2 kap. 1 § regeringsformen, och är en grundläggande rättighet för alla som vistas i Sverige. Således omfattas inte bara svenska medborgare av yttrandefriheten, utan även utlänningar som befinner sig i Sverige.
Yttrandefriheten skyddas också av Europakonventionen angående skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och är en av de friheter som syftar till att främja ett fritt meningsutbyte och därmed främja demokratin. Yttrandefriheten är en rätt för alla; oavsett i vilket land man är medborgare, att inom Sveriges gränser uttrycka sig i tal, skrift eller bild eller på annat sätt.
En del av yttrandefriheten har ett särskilt starkt skydd. Yttranden som framförs via ett medium, så som tryckta skrifter, radioprogram, TV-sändningar, video/dvd, tekniska upptagningar med mera, omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (YFL) eller tryckfrihetsförordningen (TF).
Däremot har uttalanden som framförs direkt och muntligt inte skydd i YGL eller TF, utan enbart det skydd som uttrycks i regeringsformen (RF). Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen får yttrandefriheten begränsas genom lag.
I 2 kap. 24 § regeringsformen föreskrivs att mötes- och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot.
Begränsningar enligt 2 kap 20 § regeringsformen får bara göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den, och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.
Det har diskuterats mycket kring de Koranbränningar som Rasmus Paludan har ägnat sig åt på flera platser i Sverige. Är det ett uttryck för yttrandefriheten eller är det en form av hets mot folkgrupp? Är detta ett exempel på den yttersta gränsen för yttrandefriheten?
I ett demokratiskt land som Sverige har alla rätt att ha och uttrycka en åsikt, även om den känns obekväm för andra. Man kan dock fråga sig när användandet av yttrandefriheten kan betraktas som hets mot folkgrupp, dvs som ett hatbrott? Brottet hets mot folkgrupp innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.
Är Koranbränningen i sig att betrakta som hets mot folkgrupp? Troligen inte.
Kan förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion, vara hets mot folkgrupp. Ja, mycket möjligt!
Frågan är då om polisen kan neka t ex Rasmus Paludan tillstånd att demonstrera och bränna Koranen? Förvaltningsrätten i Göteborg har i två domar (Mål 3248-22 och 4632-22) gjort en bedömning av detta.
Förvaltningsrätten konstaterar inledningsvis i domarna att mötes- och demonstrationsfriheten är grundlagsskyddade rättigheter som även skyddas av Europakonventionen. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten.
Angående sammankomsten i Borås (Mål 4632-22), där polisen hade avslagit ansökan om demonstration i form av Koranbränning, grundades polisens avslagsbeslut på att ordnings- och säkerhetsproblem kunde förväntas uppkomma vid sammankomsten, dvs att det funnits en hög risk för att det skulle uppkomma liknande allvarliga händelser som förekommit i andra delar av landet under påskhelgen, de s.k. påskupploppen.
Förvaltningsrätten konstaterar att det inte var visat att Rasmus Paludan, eller några andra som deltagit i de tidigare tillståndsgivna allmänna sammankomsterna, hade stört ordningen eller säkerheten, utan kunde hänföras till utomstående personer. Enligt förvaltningsrättens mening bör emellertid inte ett tillstånd till en demonstration kunna vägras enbart av den anledningen att det kan befaras angrepp på deltagarna från t ex åskådare eller deltagare i en motdemonstration. Endast i yttersta undantagsfall bör det vara möjligt att vägra tillstånd till en allmän sammankomst av det enda skälet att oroligheter kan förväntas i omgivningarna i anledning av sammankomsten. Enligt Förvaltningsrätten ska det då röra sig om rena nödsituationer och när alla möjligheter att förebygga oroligheter är uttömda. Därför menar Förvaltningsrätten att polisen inte hade rätt att neka tillståndet.
Förvaltningsrätten framhåller emellertid att Polismyndigheten har möjlighet att uppställa villkor om bl a tid och plats för demonstrationen, om det behövs för att upprätthålla ordningen och säkerheten. Det anses att ordningslagen ger Polismyndigheten ganska långtgående befogenheter att ändra i mötesanordnares val av tid och plats genom diverse villkor.
Eftersom Polismyndigheten inte övervägt att villkora tillståndet, utan helt avslagit ansökan, menar Förvaltningsrätten att, om tidpunkten för demonstrationen/ sammankomsten inte hade passerat, så skulle målet ha återförvisats till Polismyndigheten för prövning av vilka eventuella villkor som kunnat ges för tillstånd för sammankomsten.
Angående Sammankomsterna i Hjällbo Centrum och på Angereds torg (Mål 3248-22) avslog Förvaltningsrätten Rasmus Paludans överklagande över att tillstånd inte beviljats på dessa två platser. Däremot hade tillstånd beviljats att få hålla allmänna sammankomster på Frölunda torg under en utökad tid, kl. 12.00-15.00 i stället för den ansökta tiden kl. 12.00-13.30. Förvaltningsrätten menar att Polismyndigheten kan bedöma t ex om ett möte måste få lov att hållas en viss dag, men inte nödvändigtvis på den plats som arrangören vill. Rasmus Paludan hade helt avböjt att diskutera andra alternativa platser än de i ansökan angivna platserna, trots att han erbjudits att hålla sammankomsterna på andra platser. Med anledning därav ansåg Förvaltningsrätten att Polismyndigheten haft rätt att avslå ansökan gällande platserna Hjälbo Centrum och Angereds torg. Rasmus Paludan överklagande avslogs.
Så vad kan man dra för slutsatser av detta?
Det är ytterst svårt att helt neka tillstånd till en allmän sammankomst, eftersom det skulle inskränka yttrandefriheten på ett oacceptabelt sätt. Däremot måste en mötesarrangör finna sig i att Polismyndigheten förändrar såväl tid som plats för sammankomsten. Det ska här också påpekas att Europakonventionens skydd för demonstrationer även innebär en förpliktelse för staten att vidta positiva åtgärder för att sammankomsten ska kunna genomföras. Det är alltså polisens skyldighet att se till att yttrandefriheten kan upprätthållas och garanteras.
En helt annan sak är om en arrangör av en allmän sammankomst, som getts tillstånd, gör sig skyldig till t ex brottet hets mot folkgrupp, eller något annat hatbrott. Om så är fallet kan en Koranbränning innebära att man går över gränsen för yttrandefriheten och demonstrationen kan då anses övergå till att bli ett hatbrott.
Summa summarum:
– Vår yttrandefrihet är långtgående och det ska mycket till för att den ska kunna begränsas, dvs att förbjuda någon att uttrycka sin åsikt.
– Det finns emellertid möjlighet för Polismyndigheten, som ger tillstånd till allmänna sammankomster, att ställa villkor för sammankomsten för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.
– Att störa en allmän sammankomst t ex med våld, oljud, ljus eller på annat liknande sätt, för att försöker förhindra sammankomsten gör sig skyldig till brott, nämligen brottet störande av förrättning eller allmän sammankomst, vilket kan leda till böter eller fängelse i högst sex månader.
– Yttrandefriheten får aldrig gå över gränsen på så sätt att det blir fråga om t ex hets mot folkgrupp genom att framföra förnedrande och förklenande uttalanden, som riktar sig mot t ex en viss religiös grupp eller en religion. Påföljden för brottet är fängelse i upp till två år eller, om brottet är ringa, böter. Om brottet bedöms vara grovt döms till fängelse lägst sex månader och högst fyra år.
Advokat Ewa Wressmark