Inledning
Lagstiftningen om grov kvinnofridskränkning är en central del av arbetet för att motverka våld i nära relationer och säkerställa rättsligt skydd för utsatta individer. En ny dom från Högsta domstolen (mål nr B 7775-23) har aktualiserat flera juridiska frågor kring tillämpningen av bestämmelserna om grov kvinnofridskränkning och belyser viktiga aspekter av rättspraxis.
Bakgrund
Målet rörde upprepade handlingar av våld som riktats mot en närstående kvinna under en tidsperiod som sträckte sig över mer än ett år. Det handlade om 3 tillfällen av relativt lindrig misshandel men de innefattade bland annat slag, sparkar och andra former av våldsutövning som resulterade i smärta och vissa synliga skador. Flera av dessa handlingar utfördes i närvaro av parets gemensamma barn, vilket ytterligare förstärkte allvaret i situationen, liksom att det tidigare, år 2017, förekommit mer allvarliga misshandelsgärningar.
Rättslig bedömning
Prejudikatfrågan i Högsta domstolen är om gärningarna som ingick i åtalet för grov kvinnofridskränkning ska rubriceras just som grov kvinnofridskränkning eller som tre separata misshandelsbrott.
Domstolen konstaterade att gärningarna, även om de betraktas var för sig, sammantaget bildade ett mönster av kränkande handlingar som var ägnade att allvarligt skada målsägandens självkänsla. Särskild hänsyn togs till gärningarnas frekvens, de inblandade parternas relation och omständigheterna kring våldet, inklusive tidigare händelser av liknande karaktär.
Högsta domstolen fastställde att dessa gärningar utgjorde grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4a § brottsbalken. Vid bedömningen vägde domstolen även in den påverkan som gärningarna hade på målsägandens psykiska och fysiska hälsa samt det förtroendeförhållande som funnits mellan parterna.
Centrala rättsprinciper
- Ett mönster av upprepad kränkning
För att en handling ska bedömas som grov kvinnofridskränkning krävs att gärningarna utgör led i en upprepad kränkning av den utsatta individens integritet. I detta fall betonade domstolen vikten av att betrakta gärningarna i sitt sammanhang snarare än som isolerade incidenter. Det sammanhängande mönstret av våldsutövning var avgörande för rubriceringen som grov kvinnofridskränkning. - Tidsmässiga och relationella kopplingar
Domstolen betonade att gärningarna måste ha en viss närhet i tid för att kunna utgöra en del av ett mönster. Även om gärningarna i detta fall sträckte sig över en längre tidsperiod, ansågs tidsintervallen inte vara tillräckligt stora för att bryta det samband som krävs för en fällande dom. - Allvarlig påverkan på självkänslan
Ett centralt krav för att döma någon för grov kvinnofridskränkning är att gärningarna ska vara ägnade att allvarligt skada den utsattas självkänsla. Domstolen beaktade inte enbart gärningarnas direkta effekter utan även den kontext där dessa utfördes, såsom den utsattas beroendeställning och tidigare våldshändelser som bidragit till att försvaga självkänslan.
Rättspraxis och framtida följder
Domen markerar vikten av att betrakta våld i nära relationer ur ett helhetsperspektiv. Genom att beakta tidigare våldsamma handlingar och det totala mönstret av kränkningar har domstolen tydliggjort att rubriceringen grov kvinnofridskränkning inte endast baseras på enskilda gärningars allvar utan även på deras långsiktiga påverkan på offret.
Detta avgörande kan förväntas fungera som vägledning för rättstillämparen i liknande fall och bidra till en mer konsekvent praxis. Domen belyser också behovet av att stärka skyddet för individer som lever under hot om våld eller andra former av kränkningar i nära relationer.
Slutsats
Även om Högsta domstolens avgörande inte innehåller några direkta nyheter så understryks vikten av att bedöma våld i nära relationer med utgångspunkt i gärningarnas sammanhang och deras effekt på den utsatta individens välbefinnande. Denna tydlighet i rättstillämpningen är ett viktigt steg för att säkerställa rättvisa och ge utsatta individer det skydd som lagen avser att erbjuda.
Diana Saelöen
Advokat
