Som jurist arbetar man dagligen med människor och för människor. En viss typ av relation uppstår mellan juristen och klienten. Speciellt när det är långa utdragna ärenden. I vissa fall är klienten en väldigt ensam människa som vägrar släppa ärendet av den enda anledningen att de behöver ha kontakt med andra människor, i detta fall sin jurist.
Varje klient man möter är en människa i behov av hjälp, råd och ibland tröst men framför allt vill de bli trodda. Problemet är att i många fall stämmer juristernas ständiga klyscha ”bara för att du har rätt betyder det inte att du får rätt” väldigt väl med sanningen. Det innebär att även om man tror på sin klient kan man aldrig garantera att de får rätt.
Den människa du möter vill känna att du som jurist är lojal till honom eller henne och en grundsten i de vägledande reglerna är att advokaten är skyldig att vara lojal med sin klient och att enbart verka för hans eller hennes bästa. Frågan är dock om klienten alltid inser sitt eget bästa?
Vanligtvis handlar diskussionerna främst om dilemmat när lojalitetsplikten möter straffrättsskipningen, där anser jag att reglerna och råden från advokatsamfundet är relativt tydliga och självklara. Svårare är det vid tvister av olika slag, framför allt när det gäller tvister med försäkringsbolag där det är personskador inblandade.
Med risk för advokatsamfundets ogillande menar jag att jag som jurist visserligen ska vara lojal men inte för mycket. Ett uttalande som kan tolkas på olika sätt beroende på vad man lägger i begreppet lojalitet.
Klienten kan uppleva att man inte är lojal när man förklarar att de faktiskt har fel eller när det de ber en göra inte gagnar dem eller deras sak.
En av stötestenarna som en jurist tampas med är nämligen att bedöma om exempelvis ett tvistemål ska drivas vidare eller om chansen för klienten att vinna målet är för liten. Moraliskt kan klienten ha helt rätt men att vinna ett mål i en domstol kan inte grundas på moraliska aspekter. Det krävs bevis på orsakssamband, bevis på betalning, bevis på att skadan fanns vid köpet osv. osv.
Trots detta så är det enligt de etiska reglerna klienten bestämmer juristens agerande och han eller hon kan vilja driva målet trots att jag som jurist anser att chanserna att vinna är för små. Det händer således att jag befinner mig i en domstol med ett mål jag vet att jag kommer att förlora, hur mycket, tid, energi och kraft jag än lägger ner på ärendet ….. är detta att vara lojal? Ska jag verkligen vara ”klientens tjänare”, som vissa advokater påstår, eller ska jag vara deras rådgivare? Kan jag ställas till ansvar för en dålig rådgivning för att jag mot mitt eget förnuft driver ett mål som inte går att vinna bara för att klienten vill det? Visserligen finns det en viss rätt att frånträda uppdraget om klienten vägrar lyssna till dina råd, men det ska ganska mycket till för att det ska anses vara etiskt korrekt att lämna klienten i sticket.
Synonymer till ordet lojal är bl.a. solidarisk, trofast, kollegial, kamratlig, vänfast, tillgiven, pålitlig m.fl ord som vid en analys de facto förutsätter mer än en person. Betyder det att man kan förvänta sig viss lojalitet från klienten också, utöver betalning alltså?
Kan jag förvänta mig att klienten ska underlätta mitt arbete genom att t.ex tala sanning och ge mig all nödvändig information eller kan de undanhålla sådant de tror missgynnar dem tills jag själv uppdagar det?
Ska man göra allt klienten ber om?
Var går gränsen för lojalitetsplikten?