Malmö, 2018-07-12
Tradition?
Som Du kanske vet så existerar det inom juridiken, liksom inom många andra branscher, ett speciellt språkbruk – fackspråk – som vi ibland lite skämtsamt kallar för ”juridiska”. En del av dessa ord och uttryck är helt specifika för vårt fackspråk, men en del av dem delar vi med det så kallade vanliga språkbruket. Ett sådant ord är ”tradition”.
För mig är tradition i det vanliga språket en vana eller en sed som har blivit upprepad av generationer och som närmast har blivit en ritual; dvs ett handlingsmönster som har fått en betydelse utöver dess yttre former; en närmast rituell innebörd. Ett exempel på detta är vårt julfirande, som för många har förlorat sin tidigare religiösa betydelse, men som fortfarande vidmakthålls till sina yttre former, och som fått sin relevans bland annat genom att den utgör en samlande funktion för familj, släkt och vänner.
I sin ursprungliga betydelse (från latinets ”traditio”) så betyder ordet emellertid ”överlämnande”. Ordets nuvarande allmänna betydelse kommer sig av att våra förfäder till sina efterkommande har överlämnat dessa seder och bruk, och de därmed förknippade förklaringarna till varför man håller liv i dem. Att tradera betyder då att föra över; att överlämna.
Det är också i betydelsen ”överlämnande” som vi jurister använder ordet, och då framförallt inom köprätten och de därmed förbundna rättsområdena. Det en jurist menar med tradition är nämligen det överlämnande som förutsätts ske när ett köp av något har ägt rum. Låt oss tänka oss att Du går till en bilhandlare och köper en bil. Köpet går till så att Du väljer ut ett lämpligt fordon av det utbud som finns hos säljaren, prutar på priset (naturligtvis, väl…?), skriver på köpekontraktet, betalar köpeskillingen, får ett kvitto på den genomförda betalningen, och kör sedan den nyförvärvade bilen hem.
För de flesta av oss så är det en självklarhet att om man har köpt något, så tar man också med sig denna egendom hem efter uppgjord affär. Men anta nu att säljaren, t ex för att få igenom ett högre pris för bilen, erbjuder sig att se till så det monteras in en musikanläggning i den, eller att en mindre lackskada skall lagas, och så får Du hämta ut bilen när detta är klart; en vecka senare. Och när Du sedan, glad i hågen, kommer för att hämta ut bilen en vecka senare, så har säljaren gått i konkurs, och Du får kalla handen av konkursförvaltaren. ”Men,…; det är ju min bil?”, säger Du då förtrytsamt, och visar fram köpekontraktet.
Då säger konkursförvaltaren ”Nej, det är det inte, eftersom köpet aldrig blev fullbordat”. Köpet anses nämligen inte slutfört, och äganderätten anses inte ha övergått till köparen, förrän det har skett en tradition (= ett överlämnande). För att tradition skall ha skett, så krävs det nämligen att köparen skall ha tagit egendomen (= köpeobjektet) i sin besittning, och att säljarens tillgång till varan har upphört. Man säger att säljarens besittning till egendomen skall ha brutits. Detta är således traditionsbegreppets innebörd för en jurist. Traditionens rättsliga funktion har sedan urminnes tider varit att fungera som en äganderättsmarkör, dvs att visa omgivningen vem som (sannolikt) äger ett visst föremål. Man har således presumerat (förutsatt) att den som har föremålet också är den som äger det.
Konsekvenserna av att tradition av köpeobjektet inte har skett blir således att köpet inte anses ha blivit fullbordat. Är egendomen kvar hos säljaren när denne försätts i konkurs, så finns det (oftast) en hel mängd med andra fordringsägare, som alla gör anspråk på en andel i värdet av de tillgångar som finns i konkursboet, vilket betyder att de har ett intresse av att all egendom som finns i boet kan tas i anspråk för att reglera deras fordringar, och då vill de ju inte att en köpare som inte har hämtat ut sin egendom före konkursen skall kunna minska värdet av det som skall fördelas. Bilen representerar ju ett substantiellt värde, som kan tas i anspråk för fördelning mellan fordringsägarna.
Och jag som köpare, då, frågar Du Dig kanske apropå exemplet ovan? Jo, Du är visserligen inte helt rättslös, men Du får vackert sälla sig till de andra oprioriterade fordringsägarna i konkursen, och vara med och dela på de smulor som kan komma dem tillgodo när konkursen avslutas och eventuell utdelning äger rum. Du har således inte någon rätt att få ut den enligt kontraktet inköpta bilen från konkursboet, men har i vart fall en oprioriterad fordran i konkursen motsvarande köpeskillingen. Tyvärr så visar sig detta ofta vara av mindre värde, eftersom de oprioriterade fordringsägarna i en konkurs sällan får någon utdelning.
Om man köper en fastighet, så är det inte fullt så enkelt att överlämna (”tradera”) den överlåtna marken med eventuell bebyggelse till köparen. Detta har lagstiftaren löst så att ett fastighetsköp istället, som ett surrogat för det fysiska överlämnandet, skall registreras i fastighetsregistret. Det är detta som kallas för lagfart, och som utgör beviset för att det är Du som är ägare till fastigheten ifråga. Den synbarhet för omgivningen som eftersträvas åstadkoms i detta fall genom att alla uppgifter i fastighetsregistret är offentliga, och lätt tillgängliga för vem som helst. I Sverige är detta i och för sig närmast en självklarhet i och med att vi har offentlighetsprincipen, men fastighetsregister finns i stort sett i alla länder, just för att reglera och dokumentera äganderätten till mark.
Den lärdom som man ska dra av detta är att man aldrig, i vart fall inte om man inte med stor säkerhet vet att säljaren är solvent, dvs har en grundmurat god ekonomi, skall lämna kvar hos säljaren det man precis har köpt. Vissa säljare erbjuder sig emellanåt; något beroende på vilket slag av egendom det är som säljs, att förvara köpeobjektet hos sig för köparens räkning. Detta kan komma att stå köparna dyrt. Samma försiktighetsprincip gäller om man står i begrepp att betala handpenning för något som man har för avsikt att köpa, men som man av olika skäl just då inte vill eller har möjlighet att ta med sig från säljaren.