Hur ska människorna kunna få och bibehålla sitt förtroende för rättsväsendet och dess företrädare?
Alla som på något sätt och i någon position företräder vårt rättsväsende har också ett ansvar för att alla som blir lagförda eller på annat sätt kommer i kontakt med våra domstolar och beslutande myndigheter kan känna förtroende för att vi är professionella, kunniga och har en humanistisk inställning.
Som ombud för en part ska du inte vara objektiv på samma sätt som en domare eller en beslutsfattare på en myndighet, men du ska ha kunskap och insikt som innebär att du kan ge din klient goda råd och att inte processen och processföringen blir negativ för klienten.
På senare tid i massmedia kan man läsa om nämndemän, dvs. domare i våra domstolar, som uttalar klart rasistiska åsikter i olika sammanhang, som misstänks för brott, som fuskar med bidrag osv. Samma sak händer tyvärr också på ombudssidan, där jurister som blivit förordnade som offentliga biträden för asylsökanden samtidigt bloggar och framför en människosyn som inte är förenligt med uppdraget att företräda en asylsökande.
När det gäller nämndemannasystemet kan man många gånger ha synpunkter på dess berättigande. Det intressanta är att det vid en undersökning visade sig att bara ca 10 % av domarkåren anser att nämndemannasystemet fungerar bra. Cirka 27 % anser att det ska tas bort helt och ca 54 % anser att det ska förändras, men vara kvar.
För att bli nämndeman måste man ha kontakt med ett politiskt parti och framföra att man är intresserad av ett sådant uppdrag. Även om uppdraget som nämndeman inte är ett politiskt uppdrag, valdes nämndemännen tidigare i kommun- och landstingsfullmäktige efter nominering av de politiska partierna. En lagändring, som trädde i kraft 1 september 2014, innebär att nämndemän ska utses, inte längre väljas, vid annan tidpunkt än vid kommun- och landstingsfullmäktige. Detta för att ytterligare betona att det inte är ett politiskt uppdrag.
Fortfarande är det emellertid så att nämndemännen ska nomineras av de politiska partierna och det beror alltså på hur många mandat partierna har fått i senaste valet som avgör hur många nämndemän de kan nominera. Man behöver inte vara politiskt aktiv för att bli nämndeman, men det är väl knappast troligt att partierna nominerar någon som står utanför partipolitiken. Man kan verkligen ifrågasätta lämpligheten av detta system.
Ett annat problem med nämndemännen är att medelåldern är väldigt hög. Enligt statistik från Sveriges domstolar är nämndemännens genomsnittsålder betydligt högre än den genomsnittliga befolkningen. 2014 var medelåldern i nämndemannakåren 59,3 år, medan medelåldern i Sverige i genomsnitt är 49,4 år. Den yngsta nämndemannen 2014 var 19 år (Nacka tingsrätt) och den äldsta 89 år (Malmö tingsrätt). Andelen nämndemän under 45 år var endast 18 %, medan 44 % av landets befolkning är under 45 år. På samma sätt var andelen nämndemän som var över 65 år 49 %, medan av landets befolkning är 24 % över 65 år.
Tanken med systemet är att nämndemannakåren i sin sammansättning så långt som möjligt ska återspegla förhållandena i samhället vad gäller ålder, kön och etnisk bakgrund. Detta uppfyller man inte i dag, i vart fall inte när det gäller åldern. Den etniska bakgrunden finns det av förklarliga skäl inte någon statistik om.
När det gäller kön är fördelningen ganska lika mellan kvinnor (51 %) och män (49 %). Frågan är emellertid hur rättvisande detta blir vid t ex brottmålsrättegångar, där merparten av de dömda är män. Enligt statistik från Brå blev 9 474 kvinnor dömda i domstol 2013. Motsvarande siffra för män var 54 916. Av samtliga dömda var 10 114 ungdomar (15-20 år).
Om man tittar på statistiken för samtliga lagförda, dvs. även de som får t ex strafföreläggande från åklagaren och som aldrig hamnar i domstol, ser man att 96 613 personer har lagförts under 2013. Av dessa är 22 % i åldern 15-20 år, 56 % är i åldern 21-39 år och endast 8,5 % är över 60 år.
Således har vi lekmannadomare (nämndemän) som representeras av ett större antal kvinnor, än antalet dömda kvinnor, och således dömer i huvudsak män. Där genomsnittsåldern hos nämndemännen är 59 år och där de dömda är i huvudsak är yngre än 40 år. Hur rättssäkra och rättvisa domar blir det av detta? Hur återspeglas nämndemännens ålder, kön, etnicitet och politiska tillhörighet i dömandet?
Så tillbaka till min ursprungliga fråga: Hur ska människorna kunna få och bibehålla sitt förtroende för rättsväsendet och dess företrädare? Det är viktigt att vi på ombudssidan verkligen förhåller oss professionella på alla sätt. Att vi tänker på hur vi uttrycker oss t ex i sociala medier och i andra sammanhang, att vi alltid och i alla sammanhang står på klientens sida. Det viktigaste för en advokat är lojaliteten till klienten. Det uttrycks så här i de vägledande reglerna om god advokatsed: En advokats främsta plikt är att visa trohet och lojalitet mot klienten. Utåt får man aldrig tvivla på vilken sida advokaten står. Advokatens tystnadsplikt gentemot klienten är också absolut och dessutom lagreglerad i rättegångsbalken. Vid samtal med klienten är det emellertid nödvändigt att diskutera och informera om konsekvenserna vid olika handlanden. Advokaten skall ge klienten de råd och det biträde som objektivt sett är bäst för klienten och inte de råd och det biträde som klienten vill ha. Även det ingår i advokatens uppgift och innefattas i god advokatsed.
Advokatens skyldighet att iaktta god advokatsed är begränsad till yrkesverksamheten. På sin fritid, och i annan verksamhet, kan man i princip göra vad som helst. Advokatsamfundets disciplinnämnd har emellertid fått ett betydande tolkningsutrymme och när det gäller oredligt handlande innefattas det i allt handlande från en advokat, alltså även sådant som ligger utanför advokatverksamheten.
Så återigen det är oerhört viktigt att advokater, biträdande jurister och andra som uppträder som ombud i olika sammanhang, uppfattas som trovärdiga inför både klienter och andra aktörer. Vi har alla ett ansvar för att se till att förtroende för rättsväsendet och rättssystemet upprätthålls.
Ewa Wressmark, advokat