En sak som obönhörligen kommer upp om man råkar hamna i en tvist i domstol, är frågan om förlikning. Vad är då en förlikning, kanske någon frågar sig? Den korta förklaringen är att en förlikning är ett avtal om att avsluta en tvist genom en kompromiss.
Vad innebär en tvist?
Definitionen av en tvist är att en av parterna framställer ett krav mot den andra och att den andra parten bestrider kravet. Ett tvistemål i domstol handlar i de allra flesta fall om att en part har stämt den andra parten med ett krav på en prestation; oftast betalning av ett penningbelopp, som motparten vägrar att betala. Det kan dock även gälla helt andra saker; exempelvis familjerättsliga mål om vårdnad om och umgänge med barn. Att saken hamnat i domstol är ett logiskt steg när en tvist har uppkommit, eftersom det då är i stort sett det enda sättet för den part som framställt anspråket – käranden – att få detta tillgodosett av den andra parten. Det rättegången går ut på är att käranden vill tvinga sin motpart – svaranden – att prestera det som kravet avser (t ex att betala), oavsett att det sker mot dennes vilja.
I de allra flesta fall så har rättegången föregåtts av olika slag av kontakter mellan parterna, såsom exempelvis betalningspåminnelser, reklamation och inkassokrav. Ofta har parterna dessutom haft ytterligare kommunikation och utbyte av uppgifter av olika slag. Kanske har man diskuterat anledningen till svarandens betalningsvägran, och kanske har parterna utövat påtryckningar på varandra för att få den andra parten att släppa på sina krav. I en del fall så har parterna eventuellt även diskuterat vad som skulle behöva göras för att antingen den part som anser sig ha ett krav ska släppa efter på detta, eller att få den betalningsvägrande parten att ändra uppfattning och trots allt betala. Den slutsats som kan dras av det förhållandet av tvisten ändå har hamnat i domstol är att det hela har utvecklats till en situation där den ena parten vidhåller sin föresats att man inte kommer att betala, medan den andra vidhåller att man ska ha betalt. Tvisten är således inte löst, utan fortgår på det strikt formaliserade sätt som anges i rättegångsbalken (”RB”).
En domstol kan aldrig låta bli att döma i ett mål, varför det enda säkra i en sådan situation är att någon av parterna riskerar att få ett domslut emot sig i slutändan, med allt vad detta kan medföra i form av betalningsansvar för motpartens rättegångskostnader, dröjsmålsräntor m m. Detta vet självfallet båda parter redan innan man involveras i rättegången, och det betyder att ingen av parterna kan vara säker på att vinna målet.
Domstolens skyldighet
Det ”obönhörliga” som jag nämner ovan består i att det i rättegångsbalken, som ju är det regelsystem som både domstolen och parterna har att rätta sig efter i en rättegång, står att det åligger domstolen att ”verka för att parterna förliks eller på annat sätt uppnår en samförståndslösning” (RB 42:17). Detta ska ske under förberedelsestadiet i domstolsprocessen. Oftast kommer saken upp senast under den muntliga förberedelsen, men kan också tas upp innan dess på rättens eller någon av parternas initiativ. Anledningen till att denna bestämmelse finns är naturligtvis att det finns mycket att vinna på om tvisten kan lösas genom en frivillig överenskommelse innan rättegångskostnaderna i vid bemärkelse, dvs dels parternas ombudskostnader och dels rättens kostnader för handläggningen av målet, har stigit till alltför höga nivåer.
En viktig aspekt av förlikningsfrågan är att ingen av parterna måste vare sig ge efter på sin inställning i rättegången eller ens delta i en diskussion om en förlikning om man inte vill. Då talar man bara om för rättens ordförande att man inte är intresserad av någon förlikning, utan att man vill att rätten avgör tvisten genom att döma i målet.
Hur frågan om en eventuell förlikning tas upp om parterna inte har ställt sig helt avvisande till en sådan diskussion varierar betydligt, något beroende på tvistens karaktär, men också på hur den aktuella domaren väljer att agera. Domaren frågar i allmänhet om parterna är intresserade av att diskutera en förlikning, och i så fall om hur man önskar att rätten bidrar till att denna diskussion inleds. Ett vanligt förekommande sätt är att domaren talar med parterna en i taget i enrum, och därvid förmedlar vad parterna har sagt mellan dem. Det som då förmedlas är, i bästa fall, konkreta förlikningsbud mellan parterna. Syftet är att förmå parterna att kompromissa genom att ömsevis ge avkall på sina positioner i rättegången så pass mycket att de ska kunna mötas och enas om en lösning som är acceptabel för båda parter.
Varför skulle jag…?
Och varför skulle man då som part i en rättegång kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta. Dessa kommer jag att återkomma till i del 2 av detta blogginlägg.
Har du frågor eller funderingar kring detta inlägg kan du kontakta oss via info [a] limhamnsjuristen.se
Jan Tuma, bitr jurist