I mitt arbete som jurist slås jag ofta av det faktum att våra klienter behöver en medmänniska lika mycket som en jurist när de kommer till oss. Många befinner sig i kris eller sorg, det kan vara sorgen efter en avliden älskad make, sorgen efter ett havererat förhållande, sorg över förlorad god hälsa, sorg över förlorat arbete, trygghet, ett husdjur, barnlöshet eller till och med förlusten av sitt land, sin kultur och sin identitet.
Vissa är också oerhört ensamma eller känner sig maktlösa när de upplever att de blivit överkörda av en eller annan myndighet. När de kommer till oss behöver de hjälp med ett juridiskt problem men de behöver ofta också rent medmänskliga råd,en gnutta omtanke, lite medlidande och en stor portion förståelse och fram för allt, att bli trodda.
Jag är oerhört tacksam för mina 20 år som undersköterska på Neurointensiven i Lund, där lärde jag mig att möta människor i kris, jag lärde mig att lyssna och att känna empati samtidigt som man aldrig kunde blunda för sanningen eller att lova att ”allt kommer att bli bra”. Kunskaper som jag numera använder dagligen i mitt arbete som jurist.
Att möta människor, antingen fulla med öppna själsliga sår eller som är under en själslig läkeprocess, är inget vi fick undervisning om på Juridicum, inte ens den minsta lilla kurs i psykologi ingick i kursplanen. Med tanke på att många av studenterna aldrig varit ute på arbetsmarknaden utan levt sina liv inom skolans värld, kommer det ut många, mycket duktiga, unga jurister som inte lärt sig hantera människor i sorg eller kris. Det i sin tur leder ofta till en mycket längre juridisk process eller t.om. förlorade klienter.
Jag har vid några tillfällen mött klienter som inte varit nöjda med sina tidigare ombud, vid samtliga dessa tillfällen har jag konstaterat att deras ombud varit mycket kunniga och skickliga jurister, oftast med betydligt mer juridisk erfarenhet än jag. Vad har då varit problemet som lett till att klienten velat byta ombud? Jo de har känt att ombudet inte brytt sig om dem eller lyssnat på dem utan har helt och hållet fokuserat på juridiken, något klienterna i fråga ofta inte varit beredda på eller redo för. Många klienter förstår inte att juridiken i princip sållar bort den känslomässiga biten av problemet och att de inte får rätt bara för att det moraliskt kanske skulle vara det som varit korrekt.
Vid dessa tillfällen har jag nått framgång i den juridiska diskussionen med klienten först sedan de fått 15-20 minuter att prata av sig, gråta en skvätt eller bara spy lite galla över hela situationen. Därefter har vi haft produktiva diskussioner om hur deras juridiska problem ska lösas på bästa sätt. Jag har kunnat få dem att se på situationen ur flera synvinklar och ta bort de skygglappar de ofta skaffat sig. Ibland har de kunnat se sin egen roll i det som hänt och det har många gånger lett till att de börjat överväga en förlikning i målet.
Detta bara för att jag gett dem dessa minuter att visa sin sorg på och bemött dem utan att känna mig besvärad av deras känsloyttringar.
Andra gånger räcker inte dessa minuter, istället måste en jurist många gånger vara tillgänglig nästan 24 timmar om dygnet. Detta gäller speciellt i vårdnadsmål, vilka inte jag själv har så mycket erfarenhet av men väl min chef och min andra kollega, de har ställt upp och pratat och diskuterat vid alla möjliga tider på dygnet och även på helger. När det gäller barn och familjer finns ju inga kontorstider.
Så långt är allt väl, ända tills försäkringsbolaget eller rättshjälpsmyndigheten får kostnadsräkningen, där vi ärligt skrivit upp alla samtal och kontakter, och de vägrar betala för ”kurativa” åtgärder….
Jag efterlyser således, psykologi på schemat på juridicum, liksom mer praktik så att juridikstudenterna faktiskt får träffa människor ute i verkliga livet. Jag efterlyser mer empatiska jurister, som tar sig tid att lyssna på sin klient samt förståelse från försäkringsbolagen som är de som i många fall får betala större delen av kostnaderna.
Jag är övertygad om att processen blir både kortare och billigare på detta sätt, jag är också övertygad om att vi får fler ”win-win” – resultat, dvs goda förlikningar om man prioriterar människan bakom det juridiska dilemmat och inte bara juridiken.
Diana Sälöen
Jur kand