Alla företagare vet att det kan vara riskabelt att bedriva en näringsverksamhet i egen regi, dvs som enskild näringsidkare, eller som det ofta kallas i folkmun; ”enskild firma”. Om verksamheten visar sig vara olönsam, så riskerar företagaren personligen att försättas i konkurs, och ansvarar då personligen för alla skulder, dvs han eller hon måste själv betala alla obetalda räkningar från leverantörerna ur egen ficka. Samma sak gäller om man driver verksamheten tillsammans med en kompanjon, i det som kallas för handelsbolag. Detta kan vara förödande för den eller dem som därigenom blir av med sitt livs besparingar eller kanske tvingas sälja sin familjs bostad och övriga privata tillgångar. Och att tillvaron är full av risker, det har vi ju verkligen fått belägg för genom den nu grasserande Covid 19-pandemin, som ju har slagit stenhårt mot en hel rad med branscher där många så kallade fåmansföretag bedriver verksamhet! Vem kunde ha anat detta för ett år sedan?
Många småföretagare har därför fått rådet att bedriva sin verksamhet i aktiebolagsform, eftersom aktiebolaget, till skillnad från den enskilda näringsverksamheten, är en egen juridisk person, som själv kan förvärva rättigheter och ådra sig skulder. Med detta avses att det är aktiebolaget som inhöstar betalningen för produkterna som levereras eller tjänsterna som utförs, och att det är aktiebolaget som måste betala alla uppkomna kostnader i verksamheten. Det betyder också att aktiebolaget äger sina tillgångar och ansvarar för sina skulder. Bolaget ägs visserligen av aktieägaren eller -ägarna, men dess ekonomi är principiellt sett separat från ägarens eller ägarnas ekonomi. Det är det som ibland kallas för att det finns ett ”vattentätt skott” mellan aktiebolagets ekonomi, och dess ägares ekonomi.
Det sistnämnda är en viktig princip, eftersom den innebär att i fall verksamheten visar sig vara förlustbringande, så kan aktiebolagets fordringsägare hamna i det läget att aktiebolaget inte förmår betala sina skulder, och att de därmed går miste om betalningen för de nyttigheter som de har levererat. Om en enskild näringsidkare blir försatt i konkurs, så kan fordringsägarna (genom konkursförvaltaren) i första hand ta de tillgångar som finns i själva verksamheten i anspråk för betalning av sina fordringar, men de kan även ta i anspråk företagarens privata tillgångar, dvs de tillgångar som inte har någon anknytning till näringsverksamheten, såsom privatbostad, sommarstuga, privat bil, privata banktillgodohavanden etc. Om däremot ett aktiebolag försätts i konkurs så gäller den motsatta principen, dvs att fordringsägarna visserligen kan ta aktiebolagets tillgångar i anspråk för betalning av sina fordringar, men inte ägarens eller ägarnas tillgångar.
Som så ofta är fallet inom juridiken så gäller dock även här ”ingen regel utan undantag”. Det finns nämligen ett regelkomplex i aktiebolagslagens 25 kapitel som säger att om det finns anledning att anta att aktiebolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, så måste företagsledningen kontrollera bolagets ekonomiska ställning genom att upprätta och låta en revisor granska en så kallad kontrollbalansräkning. Om det då visar sig att det egna kapitalet är förbrukat så att det understiger hälften av aktiekapitalet, så måste företagsledningen vidta en rad åtgärder som, något förenklat, går ut på att antingen återställa det egna kapitalet, eller försätta bolaget i likvidation.
Och här kommer så svaret på den fråga jag ställer i rubriken: Om styrelsen missar att upprätta en kontrollbalansräkning så snart det uppkommer anledning att anta att bolagets eget kapital har sjunkit under den kritiska nivån, eller om de i förekommande fall inte följer upp kontrollbalansräkningen med de ytterligare åtgärder som aktiebolagslagen stipulerar, så drabbas de som är ansvariga för bolagets verksamhet (vilket i allmänhet är styrelseledamöterna) av ett personligt betalningsansvar för alla bolagets skulder som uppkommer efter tidpunkten för deras underlåtenhet att agera enligt regelkomplexet i aktiebolagslagen.
Varför är det då viktigt att känna till dessa undantagsregler? Många vet naturligtvis om dessa bestämmelsers existens, men för en del kan det komma som en synnerligen obehaglig överraskning, kanske som sten på bördan sedan man har förlorat sitt företag i en konkurs, att också den privata ekonomin drabbas om man inte har varit tillräckligt uppmärksam på sitt aktiebolags ekonomiska ställning. Det råd som man därmed kan ge den eller dem som driver verksamhet i aktiebolagsform är att hålla noggrann koll på det egna kapitalet. Om kostnaderna är högre än intäkterna under mer än en kortare tid, eller om bolagets verksamhet plötsligt drabbas av oförutsedda kostnader eller förluster, så är det definitivt läge att gå in och kontrollera så aktiekapitalet är intakt, så man inte drabbas av det personliga betalningsansvaret.
En annan aspekt av detta kan visa sig när man som företag eller företagare drabbas av att en större kund, som är ett aktiebolag, och som man har levererat produkter till eller utfört arbete åt, går i konkurs utan att man har fått betalt för sina fordringar. För majoriteten av leverantörerna gäller då att man tillhör de så kallade oprioriterade fordringsägarna, som i de flesta konkurser tvingas konstatera att konkursbolagets tillgångar inte räcker till för att täcka deras fordringar, varför de blir antingen helt lottlösa eller får endast en bråkdel av sina fordringar täckta.
Det kan då ibland löna sig att göra en extra kontroll av hur kundens eget kapital ser ut, och vad som ligger bakom kundens obestånd. Om det är så att det har funnits anledning för styrelsen att anta att bolagets eget kapital har förbrukats till en nivå under den kritiska gränsen utan att styrelsen har låtit upprätta en kontrollbalansräkning, så kan det finnas goda möjligheter att utverka betalningsansvar från de ansvariga styrelseledamöterna även om det inte blir någon utdelning till de oprioriterade fordringsägarna i konkursen. Detta är typiskt sett en sådan fråga som vi på Advokatbyrån Limhamnsjuristen skulle kunna hjälpa Dig med. Mejla oss gärna om du har frågor eller funderingar, info [a] limhamnsjuristen.se
Jan Tuma
bitr. jurist